Den “tjocka tanten” har hängt med länge nu runt min hals. En av mina käraste ägodelar. Fick henne av K någon gång för längesedan. Har inte varit utan henne många dagar sedan dess.
Om sanningen skall fram så börjar vi väl likna varandra rätt mycket hon och jag. Inte mycket skiljer egentligen oss åt längre. Kroppsligt då. Ja utom könstillhörigheten då kanske. Men det är väl som det blir efter trettio år tillsammans.
Jag tappade bort henne en gång. Läderremmen brast och hon var borta. Gick och surade och sörjde en dag eller två. Men på något sätt hittade hon hem igen. Låg där och väntade som om inget hänt och vi återförenades efter att hon fått en ny rem monterad. Glädje. Misstänker att hustomtarna hjälpte till där…
Urmodern. En symbol för livet och jorden. Idag en symbol för allt liv. Liv föds fram, det uppstår bara inte. Man kan behöva påminnas om det.
När jag – och det är enda gången i mitt liv – åkte ambulans till akuten i Hudiksvall och hamnade på bordet med effektiva människor i vit akläder och mycket lampor bländade, slet läkaren tag i henne och vrålade “vad är det här!!!“, med ett fast, nästan ursinnigt, grep om henne. Men lugnade sig, släppte henne och fortsatte undersökningen. Det var inte läge att fråga vad han blev så upprörd över. Men skulle gärna velat veta det. Men vissa svar stannar i det fördolda. Det är alltid dem man undrar mest över.
Jag hoppas hon får följa med in i elden en dag.
Dålig dag idag som jag tidigare skrev. Har visserligen fått en del gjort. Men inte alls på normala nivåer. Irriterar såklart. Men fortsätter i alla fall att försöka komma vidare. För även i snigelfart tar man sig faktiskt framåt.
Men jag är såklart bortskämd med att det bara flyter på. Jag sitter sällan och stirrar på vita ark. När jag sen väl hamnar där, då blir jag frustrerad istället för att ägna mig åt något annat ett tag tills allt kommer tillbaks. Men sådan här dagar är det bättre att fixa någon nätverkskabel, städa, putsa fönster, eller gå ut och gå en sväng eller två eller varför inte sätta sig i studion. Det här stångandet mot en alldeles för hård vägg som jag sysslat med idag gör bara ont i huvudet.
Skulle behöva ett liv till. Men sådana gåvor gives icke. Man får försöka så gott det går under det liv man har sig givet. Möjligen hoppas på att få lite lite mer tid givet.
En timme till, sen skall den tjocka damen och jag gå upp och lägga oss. Nope, vi ligger inte med varandra. Hon har sin plats på byrån och jag i sängen. Ett fullständigt platonskt förhållande har vi alltid haft. Vi mår bäst av det båda två tror jag. Gudinnor och vi vanliga bör hållas på sina egna platser. Ja och vanlig förresten. Dagar som den här vet jag inte ens om jag existerar. Egentligen. Vanligtvis tror väl folk att de finns gissar jag. Varför inte också jag?