En rulle kex och en mugg kaffe försöker pigga upp men idag är uppiggandet ett mycket svårt uppdrag att ge sig på. Men försöka duger.
Ja, hela förmiddagen har gått i trötthetens tecken, egentligen hela veckan, men hittills har jag lyckats parera. Den egentliga verkliga förlusten är idag på förmiddagen. Har vankat runt i lokalerna mer än jag har åstadkommit (vacker) kod. Illa är ordet.
Men, har inte druckit ur min mugg med kaffe ännu så möjligen finns det hopp och räddning däri. Hoppas gör man.
Tystnaden, den som lägger sig över kullen såhär års, har kommit tidigare i år. Ja, jämför man med förra året, då kom den och gick lika snabbt igen, och gick med råge, när borriggen och lastbilarna och folket äntrade kullen. Chockerande mycket aktivitet blev det. Ja och lika chockerande och tyst blev det när man lämnat, även om pulsen då var uppe på farliga nivåer.
Väntar inget liknade i år. Så tröttheten kommer objuden. Tänker mig full aktivitet här under hösten, och är det såhär det skall hålla på, ja då har gammeln segrat till slut.
Men första oktober. Om en halv månad kommer en första snön. Hittills har det i princip varit lag här under de 40-år vi bott här. Sällan ligger den kvar då iof. Men efter att den fallit är riktmärket satt.
Fast fortfarande är koltrasten kvar. Skrämde upp en när jag gick och hämtade posten under lunchen. De är bland de sista som lämnar och de första som återvänder. Antar att just de exemplar vi har här övervintrar i södra Sverige. Men så mycket ljuvlig koltrastsång ljuder inte över kullen nu när man skulle behöva den som mest. Den slösas inte över människor. Inte en ton är riktad till oss lågt stående mänskliga varelser. Sången är bara en hyllning till honan och modern och till släktets fortlevnad. Sjungen enbart för deras öron. Vi andra har bara turen att få vara med på ett litet hörn.
Det är väl någon sådan här dag, när man är lika trött, när tvivlet på en själv trummar på som snabba trumvirvlar, som det är dags att ge upp. Då när det är dags att stänga av apparaterna, släcka på kontoret och aldrig mer komma tillbaks. Fast vem är man efter det? Kan man inte besvara den frågan innan man då går ut genom dörren överlever man inte.
Fast dags för “ge upp” är det inte riktigt ännu. Glädjen finns där än. Gokänslan är där när man knappar in koden och öppnar dörren till kontoret på morgonen.
Fast när jag vandrar runt i min 200 m2 kontor av ensamhet. Ja egentligen är det väl 300 m2 om man orkar addera. Men ensamheten känns i alla fall mer som 200 m2 än 300 m2. All hyllor. Alla grejer. Alla projekt man skulle vilja hinna med. Det finns inte en chans nu. Ingen rimlig chans ens om man lever tio år till. Man borde alltså satsa på att döstäda. Inte köpa in nytt. Inte fylla på. Men problemet är att då stannar man också i utvecklingen. Och utvecklingen, den där fantastiska rörelsen framåt, har alltid varit raketbränslet som fått mig att orka. Att hela tiden lära sig nytt är min bensin i livet. Har varit det sedan dag ett. Är det nu.
Som gammal så hörs man inte eller syns man inte. Det där tilltar. Rösten liksom tystnar. Möjligen kan man få uttala sig om förr. Födelsedagarna bli också lite märkligare. Siffrorna höga. Men i sinnet alltid 22. Det kvarstår. Och NEJ, jag gillar INTE att bli firad på födelsedagar. Vill INTE ha presenter. Vill INTE bli överraskad. NEJ! NEJ! NEJ! Firar gärna andra som vill det där. Ger hellre än tar.
Nu får jag nog ta och göra ett kodarförsök igen. Kaffet nästan urdrucket…