Jag stoppar en tandpetare i örat som såklart inte är en tandpetare utan en öronpinne. Jag är mycket för det där att stoppa in öronpinnar i mina öron. Gillar känslan. Ännu så länge har det gått ganska bra, utom en gång när en tuss lossnade där inne i örat och jag fick ta hjälp på hälsocentralen för att få ut den. Lösningen på det problemet blev att köpa bättre kvalitet, inte de billigaste, och sedan dess har allt varit frid och fröjd på den punkten.
Men det är när jag kastar öronpinnen som tanken kommer till mig. Tänk om man varit en kändis. En sådan där en som man läser om i tidningar och på nätet om ni vet. Ja, då vore det ju dumt att kasta de använda öronpinnarna. Då borde man vakumpacka dem, addera äkthetsintyg och autograf med bild och skänka dem till någon fattig. Vips, när man trillat av pin – rät snart nu – så är alla som fått en miljonär.
Ja om man lägger till trasiga jeans, använda kalsonger, lakan man legat i en natt och svettats, och allt annat sådant där man kan komma på så skulle man kunna bli en filantrop en mass där i efterlivet rent utav. Till och med den där plus tre centimeters stenen man har i bukspottskörteln kunde man donera. Upp med den på en silverkedja och det är en klenod som alla vill ha.
Fast…
nu är man ingen kändis. Blir ingen heller. Det är för sent för det. Lokalerna där jag sitter lär inte bli något museum över den storhet som levt här på kullen. Likt Appel-garaget eller HP-garaget alltså, Synd är det. För de behövande. För egen del är det såklart skitsamma. Ja, rent av tur om man nu ändå är en sådan som helst vill ha lugn och ro.