Eftersom jag nu inte är religiös på det där traditionella kristna viset så är Mickelsmäss egentligen som vilken helg som helst för en sådan som mig. Fast med en skillnad. Vi brukar ha för vana att hämta vår potatis runt den tiden på året. I år hände det där på lördagen, Järvsö, Björs, vi kommer därifrån med 80 kilo lokalodlad kravpotatis. Det finns ingen potatis som smakar som den vi köper därifrån. Fyra olika sorter (Twister, Carlos, Alouette och Ditta). Alla goda på sitt sätt.
Men Mickelsmäss också alltså. Marknad där på Stenegård. Att besöka den har också blivit tradition. Grönkål, till pesto som vi mixar ihop idag, broccoli av bästa lokalodlad kvalitet som vi äter upp i veckan. Lite annat gott. Finfint och på köpte får man se och möta människor. Unga och gamla, mängden människor inte mycket efter den vid rusningstid på T-banan i människobyn en måndagsmorgon.
Fast kaffe. Järvsö har inget bra fik. Det är min åsikt. Vi åker till Söderhamn och fikar istället. Tewes är ett kanonställe. Cappuccino och en Toskakaka. Sen står man sig. Beser stadens centrum. Förfallet. Beser omgivningarna. Förfallet. E-center lever som alla andra av Mammoms tempel såklart. 157 är nyetablerade och har till och med vakt och kö utanför dörrarna. Går inte in. Beser. Höjer ett ögonbryn. Behöver inget. Vill inget ha. Men undrar över hur det känns att fara fram över landskapet i det där planet som hänger där och sakta dör en andra död. Måste vara en enorm kick. En som kräver sin förare. Inget för mig. Men drömma kan man väl.
Hemåt. Vi åker bara förbi Bollnäs. Hämtar två pizzor i Edsbyn på Lilla Huset. Bor man i Los får man värma hämtpizzan när man kommer hem. Om man nu vill ha den varm och inte är så hungrig att man accepterar en kall. Efter fyrtio år tror man att det är så en hämtpizza skall smaka och vill inte ha annat.
Så går en helg i livet igen. Folk både på fredag och lördag ger lite overfill i sinnet. Behöver inte se fler. Men bra, för här kommer en ny oskriven vecka. Jag och ett gäng datorer en tänkt tanke som pockar på här och där i både högt och lågt.
Som sandkonstnär är man nöjd för det mesta. Det är nästan en definition. Ja och känner mig synnerligen nöjd med helgen. Den där externa inputen ger ändå lite extra energi. Motsatsen, att sitta där och pilla sig i naveln tar mest energi. Jag har aldrig varit helt förtjust i det. Att stanna inom de där gränserna och tycka att allt är bäst där. Jag tror och tycker man måste ge sig iväg utanför och känna efter innan man kan uttala sig om sådant. Trygghet kontra glädjen att upptäcka.
Visst, ja, vi hämtar ett fån solrosor på ett fält i Edsbyn. Vackert. Gul skönhet. Bönderna i Edsbyn som odlat. Pengarna går till cancerfonden. Man sätter över det man vill, kan. Gult är min absoluta favoritfärg. Har väl varit galningarnas färg har jag för mig så det passar ju utmärkt. Fast färger, starka, alla lyfter sinnen.
Jag orkar inte räkna orden på den här sidan. Eller ännu värre räkna tecknen som nedtecknats. Olästa av de flesta är de alla. Skrivna för att får ur sig mer än för att söka någon som läser är de. Jag tycker det bara är skönt att få skriva av mig. Som ett klia sig där det kliar är den processen. En ständig klåda som ständigt pågår och som bara ger efter något lite när man skrivit ner några ord. Låt ovationerna och priserna gå till den som söker och har behov av dem. Låt oss som nöjer oss med att skapa det lilla nästa osynliga få fortsätta med det utan att jämföras med dem som måste vara bäst, vackrast och mest lästa. För ibland räcker det lilla alldeles så bra. Sandkonst. Förgängelse. Ord i vinden i samma ögonblick som jag klickar på publish. Något nästan ingen förstår.