Den där enkla sköna glädjen är såklart den när man hittar den där buggen som man letat efter ett tag. Det kan bli struligt om saker händer bara på en specifik plattform, en där man inte har alla debugverktyg att ta till. Man får anstränga sig, tänka, lite extra.
Men skönt när man hittar och kan fixa såklart. Skönt fast man vet att det finns hundra till att ge sig i kast med och hantera. De som ligger och väntar. Men det är den där elefanten igen. En tugga i taget är det som krävs om man skall orka äta upp en elefant.
Men man kan och bör ju ändå tillåta sig att njuta en stund efter att man fixat till något som man misströstat ett tag över. Tre minuter i alla fall. Det skall inte överdrivas heller.
Även jag tittar ibland ut genom fönstret på en blå hösthimmel och undrar för mig själv varför man håller på. Misströstan hör liksom till den med. Speciellt när det är motigt och man känner att man inte tar sig framåt ett endaste dugg. Men åtminstone hittills har de där stunderna varit korta. Den där kraften som drar i en är fortfarande starkare, samma starka kraft som får en att gå ner efter kvällsmaten och fortsätta några timmar till, fast man är trött hela vägen ner i lilltån när man reser sig från soffan. Fast enkelt här. När längtan inte längre är med mig lägger jag ner. Svårare än så är det inte.
Måste försöka få lite tid i “studion” också. Guld det med. Att få ut det där femte albumet känns lite “fuck you” det också nämligen. Fast samma jävla sandkonst såklart eftersom ingen lyssnar på de andra fyra. Det laddas upp mellan 40K och 120K nya låtar till Spotify varje dag. Hur skulle en ocool jävla gubbe på en kulle ute i ingenstans kunna synas i den strömmen. 99% kan både spela, sjunga och spela in. Ai hjälper ju inte där. Deezer uppskattar att man får in 60K låtar om dagen som är AI genererade. Mina är i alla fall egentillverkade. Alltid något tänker jag, men för slutlyssnarna tror jag inte det spelar någon endaste liten roll.
Egentligen skulle jag vilja skriva mer också. Skriva sagor. Ja och renovera. Umgås. Ge sig ut i skogen. Resa. Det är mycket man vill. Man måste göra val. Till slut är det lite man hinner. Livet är så kort.
Läste om ett hus till salu i Kalmar. För dyrt och för pampigt för oss såklart. Men det slog mig, kanske skulle man flytta dit. Trivsam stad. Ja, eller till något annat ställe som man aldrig har bott på. Finns egentligen inget som binder oss här. Jo K jobbar ju fortfarande. Men när hon går i pension. Vi kan kasta pil på en karta, sälja här och flytta. Ja, eller, elda upp och flytta sen.
Fast trivs ju här också. Annars hade man ju inte bott här i fyrtio år såklart. Bra människor. Storslagen natur. Frihet. Värt mycket. Fast om man blev ensam här, skulle man väl inte ens bli saknad ens som mumifierad. Den tanken kan störa efter så lång tid, även om grundorsaken till det där mest är självförvållad.
Nåja, hur det blir framgent vet ingen. Så länge livet pågår finns det överraskningar kvar. Jag har alltid varit lite förtjust i sådana.