Vi hade varit ute i Europa en månad. Oduschade. Trötta. Bara smutskläder i packningen. Är på väg hem nu. Tåget rör sig över Italienska Alper mot Österrike. Sen kväll. Ont i käkarna gör det för vi har gapat så mycket av ren hänförelse över de magnifika scenarierna utanför tågfönstret under eftermiddagen sedan vi steg på tåget i Norditalien.
På en liten Italiensk station stiger en ung kvinna på. Trettio kanske. Välklädd. Hon har en chokladask i handen. Vi hälsar inte. Vi pratar inte. Vi är trötta och kvinnan utstrålar stark integritet. Det är bara vi tre i kupen.
Ju närmare den Österrikiska gränsen vi kommer desto mer nervös verkar kvinnan bli. Eller är hon bara rastlös? Svårt att avgöra. Men känslan är att hon är orolig över gränspassagen. Det här sker under det kalla kriget. Man tänker på spioner och smugglare. Och när tullpoliserna går igenom vagnarna när vi passerar gränsen är hennes nervositet tydlig och klar. Något oroar henne.
Vi visar alla tre våra papper. Gränspoliserna ser tydligen inget konstigt med varken henne eller oss. Fortsätter genom vagnarna. Kvinnan har lugnat sig avsevärt efter gränskontrollen. Verkar inte alls så nervös längre. En timme senare resor hon sig och stiger av vid en annan liten och obetydlig station. Försvinner själv iväg över en perrong bort mot något och någon annan.
Vi ser det inte först. Men efter en stund noterar vi att chokladasken hon bar ligger kvar på hyllan ovanför den plats där hon satt. Vi tvekar lite först. Men hunger och nyfikenhet får mig att ta den. Öppna den. Jodå, den innehåller choklad. Jag tar en tugga. Smakar bra. Inte knark. Inte förgiftat. Troligen på det sista. Hur lång tid tar det för ett gift att verka? Ingen mikrofiche i lådan. Så vi äter upp den. Jo, med lite dåligt samvete.
Frågan som aldrig kommer att få ett svar är om hon lämnade den med flit eller om hon bara glömde den.