Fast “min“, vem äger en katt? Det går liksom inte ihop. På bilden är hur som helst katten mindre den är idag och jag yngre. Vi sitter väl sådär idag också ibland. I alla fall när det inte är sommar och katten har annat att göra 24/7. Men vinter kommer, det vet ju jag, kanske vet katten det också, den delen av vinterns nöjen kan man såklart längta efter.
“Nelly” fick hon heta. K namnsatte och skulle hon såklart inte kunnat heta annat. Man vänjer sig. Lite Ukraina i henn. I alla fall matte kom därifrån. En jägare av rang. Stolt och vacker.
Vi har haft många katter sedan den första, “Trollis“, som kom till oss i Uppsala under tidiga 80-talet. “Trollis” som var så liten och nätt men med sjävklarhet umgicks med de ärrade slagskämparna i studentbostadsområdet. Var och en har haft sin alldeles egen personlighet. Mannen vi fick henne av, ärrad av kattklor på benen, ville inte att vi skull få katten först, men ändrade sig sen precis innan vi gick. Tyckte nog vi var för unga.
Nelly är den sista i den där kedjan av kattvänner. Det vore själviskt att skaffa en till katt nu när vi börjar bli gammal. Någon av oss borde ju kunna leva lika länge som den här sköna damen. Lite på gränsen är det. Men K är seg, jag hoppas på henne.