“Studion” är räddningen. Så jag sitter där. Det går att sitta där hur länge som helst. Det är en annan tid som tickar på just där. Helt kravlös rör sig tiden framåt, tyvärr går den också snabbare än i den övriga världens klockor, men just här, i det där, räcker det med att bara finnas.
Jag tänker varje gång jag har en session där att jag måste få in det här i det vanliga livet. Få in det i veckorna. Klämma in med skohorb om det behövs. För jag älskar det här. Men sen kommer vardagen. Projekten. Ja och jag älskar ju det också. Det är som att ha två fruar till. Rädd att man skall fasta i det där att inte räcka till som man redan suttit fast i hela sitt liv men fortfarande förnekar som vilken amatör-Judas som helst.
Annars… Jag håller inkorgen på lagom nivå genom att dagligen gå igenom den. Skiten hanterar jag direkt. Några andra viktiga saker kan man ta tag i. Sen färgmarkerar jag. Får ta tag i färgerna i augusti tänker jag. Bokför löpande också. Men mängden transaktioner är i sanningen inte tröttande nu för tiden. Inte ens minusknappen är särskilt påfrestad i dessa tider.
Igår lämnade jag lokalerna här nere strax före tolv. Det var den första kvällen efter de ljusa nätternas återkomst som det var mörkt ute när jag avslutade min dag. Det går så fort. Fast det är mysigt med det där mörka också såklart. Oknytten vågar sig fram igen och spanar på oss från stenar, buskar och stora träd. De väntar på sin tid. En dag skall de ta över världen. Jag tor på oknytten.
Ingen riktig fart i växthuset i år. Turligt nog blev en gurka kvar här inne på kontoret och den växer däremot så det knakar. Får väl göra växthus av den andra skolsalen nästa år.
I varenda by i Sverige ägnas enorma krafter åt att förevisa det gamla. Allt handlar om förr. Hur mycket bättre det var. Hur mycket finare det var. Att längta dit. Inget handlar om framtiden. Om en tro på en bättre framtid. Skall det förbättras så skall det “bli som förr“. Fast allt man hyllar är det som var framtidstro och framtidsanda när det hände. Det är som att saker måste lagras i hundra år eller mer innan de smakar och har värde. Slavarbete blir rentvättat men tiden och får wow faktor. Hierarkier lika så. Pampar som höjs till skyarna men som i många fall var rena kriminella skitar som utnyttjade allt och alla för egen vinning.
Värst är det när man gottar sig i brott som skett för en mansålder sedan. När turerna går ut i skogen där någon slagits ihjäl på brutalaste möjliga vis. Man gottar sig i det där utan tanke på trauman hos släkt som finns kvar och kanske bara är en generation bort från händelserna. Just de människorna är ännu värre än bakåtsträvarna. Gamar, asätare, det är vad de är.
Fast kanske är räddningen för landets alla byar att hålla kvar i det gamla. Bara man bestämmer sig för århundrade. Skall man satsa på 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet eller “modern tid” 1800-talet. Eller ännu tidigare. Stenåldern. Fast kanske allt som var förr är utmärkt. Förra året är defacto bättre än nästa år. Såklart. Får det där året sen ligga till sig så… ja vem vet vad det kan bli av det om man vårdar det ömt.
En gammal gubbes klagosång. Ni får ursäkta. Jag är bara en landsflyktig gammal sur gubbe som uttrycker åsikter som bara svirrar iväg och försvinner ut i universum. Alla slutade lyssna för flera år sedan. Om nu någon lyssnade ens då. Jag längtar bort varje dag. Men gav jag mig iväg så skulle jag längta tillbaks varje dag. När man väl insett det lyckas man i alla fall hitta en slags jämvikt. Den att inte höra till var man än befinner sig. I den insikten kan man åtminstone leva vidare. I alla fall om man tar en dag i sänder. Men mindre sur gubbe blir man aldrig, bara mer, och tamefan om inte just det ändå känns rätt gott!