“Det är bara en katt” för det är det ju. Precis som en myra bara är en myra. Har man sjutton år tillsammans så är det såklart inte “bara“, varken i relationen med en katt eller en myra som man kommit nära. Man älskar. Kärlek kostar på. Det är det där unika hos en annan varelse man älskar. Ja jag är säker på att man kan hitta det där unika hos en höna, mask eller en myra också. Hos en katt är det enkelt. Personligheten, vad det nu är. Det är väl den man lär sig älska. Den som definierar varelsen som är föremål för kärleken. Djur eller människa.
Petitê hette hon. Vi har kamperat ihop i sjutton år. Vid årsskiftet upptäckte vi en knöl på ena frambenet. Den växte sakta och vi besökte en veterinär. Jo det var en tumör. Inte lipom som man kunde hoppas på. Men eftersom hon mådde bra så fick hon hänga med ett tag till.
Men det gick snabbt på slutet. Tumören växte. I fredags började hon få svårt att stödja på benet och foten växte till en björntass. De gick inte längre. Man hade hoppats på en sista sommar.
Idag tog jag med henne på den sista resan. Det är så professionellt alltsammans. Pengar överförs. En spruta lugnande. En infart. En överdos av lugnande, väntan tills hjärtat slutar slå. Sen finns hon inte mer. Jag en gubbe står där och försöker hålla masken. Ingen hade brytt sig ett dugg om jag brutit ihop. Kämpar för att hålla ihop. Men jag släpper taget först efter att jag satt mig i bilen efter att ha tankat. Gråter. Gubbgråter. Saknar. Ser varma ögon, minns en varm kropp som vill ligga nära på kvällen innan jag somnat. Känner katten som trängs med datormusen när jag jobbar. Vi har kommit varandra så nära de sista åren.
Men bara en katt. Fast det gör ont ändå. Man känner sig så ensam. Fast kärlekens pris såklart. Släpper man lös känslor så sänker man sköldarna och öppnar den största sårbarheten av dem alla. Man blir ett lätt offer. Han/hon/det/gud ser sin chans. Vet var det går att göra mest skada. Sadisten. Ja, jo ett försök där. Att hitta någon/något att skylla på. Men det är bara livet och det gör ont att leva. Man lever och man dör. Man kan nog inte klaga ens på han/hon/det/gud. Men försöka duger tänker jag och förbannar högt och argt. Gudarna ler åt mitt patetiska försök.
Så vi begraver Petitê under att av äppelträden. Lillkatten kommer fram och är med när vi skottar igen. Hon, så full av liv, finns kvar. Älskad hon också. Vi som är kvar måste leva vidare fast det gör så jävla ont. Räddare efter varje död att älska någon fullt ut igen.
6 replies on “Det är bara en katt”
Jättetråkigt Åke! Jag förstår precis hur det känns även om det inte kan kännas lika för alla så klart. Jag har också grävt ner katter. Usch, men vilken fin historia ni har haft. Kurrande katter på skrivbordet som puttar på musen och välter över tangentbordet är hur mysigt som helst! Ta hand om er och fira den tid Petitê var med er!
Tack Marcus, jodå vi har några nedgrävda vi med. Men man vänjer sig aldrig såklart och det skall man väl inte heller. Men man får vara ledsen ibland och skratta över roliga minnen ibland, rätt som det är så rullar allt på som vanligt igen. Just nu är det bara väldigt tomt.
Har du semester? Vart går segelturen i år?
Så outsägligt sorgligt. Vi har en lika gammal familjemedlem här hemma. Ibland blir jag osäker på om jag lever efter hennes rutiner eller våra egna. Fasta och betryggande är de i alla fall. Men idag bryter jag dem och bjuder på hennes favoriträtt: räkor. Kan inte bli annat. Ta hand om varann.
Tack Magnus, ja då vet du precis hur det är. Räkor skall dom ha! 🙂
Jodå, vi har semester här men vi har inte kommit iväg ännu. Blir lite kortare segling i år än vad det brukar vara. Vi kommer att hålla oss längs svenska kusten och söka oss lite söderut.
Ha en härlig sommar, jag vet ju att du lever upp nu! Några Svalor än?
Kortare segling för er är väl långt för andra. Tänker på er så fort jag hör något om segelbåtar på radio eller tv. Blivit ikoner liksom. 🙂 Svenska kusten är för övrigt inte så dum alls. Insåg det när vi gjorde en resa efter kusten frun Lysekil upp till Norrköping. Ja landkrabba så i bil, men nästan hela tiden med havet nära.
Fin fint nu. Bristen på svalor skrämmer mig på riktigt faktiskt. Har sett någon enstaka i Los men väldigt många färre. Dessutom är det väldigt få Sädesärlor också. Om det inte blir massor av dödsföraktande Sädessärleungar i höst som leker chickenrace framför bilen så kommer jag at misströsta på riktigt. Tack och lov har Koltrasten hållit sina konserter som vanligt.
Jo det är skönt med sommar. Vi åker ut på lite turer i närområdet. Dalarna i helgen, havet såklart, någon konsert och någon konstutställning. Äter lite gott och slöar mest. Läser såklart. Några veckor kan man faktiskt älska det där. Sen brukar det börja klia i en igen och man vill ingång.