Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt
Det är säkert bara mitt problem, min oförmåga att ta in det goda, bristen på intelligens, osv osv som gör att jag inte tar till mig innehållet i den här boken. För den är vackert skriven. (Tror jag?). Med mycket svåra ord och snygga meningar. Men tråkigt är det. Gäsp. Jag saknar historien. Jag saknar det där att komma in i människorna och se världen med deras ögon. Nu blir de bara beskrivna som schackpjäser på ett bräde. Helt ointressant alltså. Också om schackpjäser vill man veta allt om den som tillverkade dom. Vad personen tänkte när hen gjorde dom. Hur hens morgon var den just den dan. Om trädet dom karvades ur. Om den som packade dem i en låda för leverans till slutkund. Materialet i den lådan. Om den mycket arga pappan som flirtade med den vackre unge kassörskan i bokhandeln när han köpte schackspelet till sin son som minsan skulle bli en intellektuell. Jodå pappan blev gladare av den där flirten. Pojken kriminell.
Fast nu tappad jag tråden…
Liksom.
Jag skummar igenom den här boken ungefär från mitten. Fram dit kämpar jag. Fast måste tillstå att det är en bra bok att somna till. Man orkar som mest med ett kapitel.
Antagligen får författaren nobelpris i litteratur en dag. Då skall jag editera det här inlägget och skryta med att jag minsann läste honom tidigt…