J. has left the building. Men det är såklart som det skall vara. Barnen har sina egna liv. Men tomt blir det när de lämnar. Varje gång. Han vet att han har ett hem här också hursomhelst. Man kan inte vara mer än det som förälder till vuxna barn. Bara vara det där säkerhetsnätet som man kan falla tryggt och utan frågor i om det skulle behövas.
Själv låtsasjobbar jag. Njuter i det. Vi ser en dokumentär om en friklättrare i helgen. Han klättrar med fara för sitt liv och gör det för att han måste. Jag förstår det där så väl. Vissa människor har inte några val. De känner så tydligt och klart vilken väg som är deras och de måste gå den vägen annars blir de djupt olyckliga. Ja jag tror de till och med kan bli sjuka och dö om de inte ger sig hän åt den eld som brinner i dem. Har man tur säger den där driften alltså att man skall besegra berg, gräva gropar, samla världens alla frimärken. Har man otur (för sig själv och för andra) så står man där som en seriemördare.
Men elden är en gåva. Fast en gåva som bränner livets ljus i båda ändarna. Allt har ett pris. Ett pris som alltid skall betalas till fullo. För en friklättrare kan det såklart inte bli högre än det priset oftast blir.
Jag, låtsasarbetaren, känner fortfarande av energin som skogen och floden gav igår. En dag där ute fyller en lätt med kraft för en vecka. Lite skit kan man lämna kvar där ute också. Sådant som man inte har någon egentlig användning för. Som stör koncentration och hindrar nytänk. Det är möjligtvis bara havets som skulle kunna ersätta skogen i mitt liv. Staden klarar jag bara korta stunder numera. För mig blir stadens tullar till fängelsemurar och jag är en fri man som måste känna mig som en sådan. Men jag förstå såklart också dem som gärna stannar i sina trygga celler. Det finns inte en fånge i våra fängelser som med lätthet går ut i friheten den dag samhället släpper hen fri. Bojor och lås upplevs alltid som tryggheten själv om man bara bär dem tillräckligt länge. En sådan där sanning som inte alla vågar erkänna som sanning.
Under min tid som lärare var det svårast att uppleva de som totalt saknade elden. Som inte hade någonting i sina liv som betydde något mer än annat. Det värsta var att en sådan som jag nu är absolut inte kunde nå fram till de här människorna. Tro mig jag har försökt. Ansträngt mig. Men vi kan inte förstå varandra. Det har aldrig lyckats. Att fnutta på de som småbrinner är liksom ingen konst. Till och med de som består av lite halvblöt ved. De brinner som facklor om de får lite pepp. Men de som totalt saknar eld, förmåga att känna den, dem når man inte. En otrolig sorg kan man känna över att det är så.
Fast man kan vända på det också såklart. Kanske är de lyckliga de utan eld. Varför måste man brinna och ha sig?
Liksom.