Tillverkar en saftsil. Det är snart lingontider. Alltså blir det lingonsafttillverkning. Gammal strykbräda, några bultar, 45 regel plus några penseldrag färg. Punkten avprickad från listan.
Sköndag. Lördag. Man rör sig runt lite som en vaktmästare. Fixar lite här, lite där. K lägger in gurka. Fast i våra könsroller är vi tydligen.
Vårt enda plommon sitter fortfarande kvar på Lilly och Annas plommonträd. Hoppet att det skall kunna avsmakas har alltså ökat. Men man skall som bekant aldrig ropa hej innan man är över bäcken. Mycket kan hända än. Men första året med “skörd” är det isåfall. Under alla år hittills har karten ramlat av redan under sommaren. Inte ovanligt på unga träd efter vad jag förstår. Men nu då kanske.
En gång när jag skulle hoppa över en bäck, ni vet man tar de där stenarna en efter en i en väldigt fart, men den här gången låg det en huggorm på en av stenarna som jag också skulle landa på. Jag vet inte vilken av oss, ormen eller jag som blev räddast, men det gick bra för både orm och mig. Efter mig kom min kamrat Håkan. Ormen borta när han landade på samma sten. Flytt i ren förskräckelse kan man tänka. Aldrig får man sova i fred och lugn och ro i solen muttrandes säkert. Ja väsandes. Åtminstone har de huggormar jag “pratat” med väst mest.
Sådana där minnen man har från barndomen. Det där hände i Ämnebo. Hos “mormors”. Dagern var solig såklart. Det är konstigt att nästan alla sommardagar som barn som man mins var soliga. Kanske är det samma sak med den där känslan av lycka. Man minns det man vill minnas.
Läser vidare i Vardagar 3 av Ulf Lundell. Han, precis som alla andra artister jag känner verkar så osäker på sitt eget värde. Orolig att inte vara tillräckligt intellektuell. Orolig för att inte vara värd sin plats i den trappa av hirarkier där hans idoler sitter högst upp i. Det övergår mitt förstånd att artister har den där idolfascinationen. Alla är som småflickor. Det är väl bara att köra sin grej. De flesta gillar inte. Men kommer det folk på gigen så är det ändå några som gör det. Nog så. Det borde såklart vara enklare för en sådan som U.L. Men kanske är det då tydligen tvärt om. En ständig oro. En ständig känsla av att inte räcka till. Ofriheten att ägas av sina fans och beundrare. Jag tackar han/hon/det/gud för att det inte lyssnades på mina böner under den där ungdomstiden när jag vill ta plats i det där. Gudarna vet bättre än man själv gör vad som är bra för en. Ja det där brukar ju präster köra hårt med. Helt jävla korkat är det då inte.
Den är nästan lika tjock som mig Vardagar 3 så man får kämpa lite om man skall hinna läsa klart innan lånetiden går ut. Inte lätt. Fast rekommenderas.
Nu skall jag borra ett hål och montera ett eluttag ute. Men först kanske sätta upp hållare till en stege. Här skall prickas av vet du. Livet på landet.