Ner i skiten

Jag dyker ner i det. Buggarna. Koden. Världen. Min värld. Njuter där nere i skiten. Måndag. En hel vecka kvar. Ja nästan. Inget är helt perfekt som verkligen existerar. Sjukhus på torsdag. Veckans besök. Men resten. Ljuvligt. Kanske. Ljuvlighet kan vända till helvete på en grisblink . Men utgångsläget här är alltid “ljuvlighet”. Skiten kommer ändå. Så ingen ide att ta ut den i förskott.

Kylan trycker på men tar sig inte hela vägen fram. Träden har mycket löv kvar. Där hittar jag hoppet. Träden har bättre koll än metrologerna. Fast Sidensvansarna har passerat redan. Rönnbärsträden renrakade. Dom brukar följa kanten på snön. När dom drar söderut gör snötäcket också det. Man hoppas på fulla sidensvansar i år. Fåglar som har tappat fotfästet och drar söderut för tidigt. Ja så är det nog i år tänker man hoppfullt när man står där och tittar ut genom fönstret.

Det är hur underhållande som helst att läsa om alla som skall rädda planeten med olika trick. Vore det inte bättre att sluta att förstöra den istället? Vi är en del av den. Det är inte vi som sitter i kontrollrummet. Vi är de kontrollerade och styrda.

Förresten. Han/hon/det/gud skall ju vara perfekt. Om nu inget som är helt perfekt existerar så finns alltså inte guddomen. Eller har vi återigen stött på det där undantaget som bekräftar regeln. Han/hon/det/gud som mullrar “det är jag som är undantaget”. “Tro [på] mig kamrater.” Ja och vi “kamrater” suckar såklart. Är skeptiska. Svåra att övertyga eftersom det finns så många dumskallar där ute redan, sedan tidigare.

Man bör nu kanske inte kalla han/hon/det/gud för en dumskalle. En blixt torde träffa en vid första bästa tillfälle efter ett sådant yttrande. Men jag litar på att intelligens och humor följs åt. Inga skrattar innerligare än intelligenta människor. Har ni tänkt på det? Ja dårar också såklart. Såklart är då också han/hon/det/gud en storskrattare. Inte den allvarsamma hämnare som kyrkan lyckats måla upp. Ja sen måste man ju tro på existensen också. Men min erfarenhet är att varenda icke troende blir religiös som fan när det skiter sig på riktigt. Ropar på han/hon/det/gud och jämrar sig. Det är såklart rimligt. Man får gripa varje halmstrå. När man måste. Självklart.

Jag borde rimligtvis göra annat nu än att sitta här och svamla över han/hon/det/gud och dylikt. Äta t.ex. Mat piggar alltid upp. Ja så får det bli. NU!

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.