Jag har noll besökare på den här bloggen igår. Jo, efter åtta på kvällskvisten är det någon som går in och läser. Det blir till slut totalt två accesser som hamnar i loggarna. Det lägsta antalet sedan den startades han/hon/det/gud vet när. Jo det räcker väl med många år sedan, det första bevarade inlägget är från 2006, men jag har för mig att några år försvann där i början vid någon flytt eller datorkrasch. Men aldrig så lågt antal besökare alltså.
Man kan tänka att “nu slutar jag, det finns ju ändå ingen som läser det jag skriver” för just det är väl sanningen hur man än ser det. Det här är ingen framgångsrik blogg på vilket sätt man än mäter. Men visst, den hamna inte sist i statistiken heller, ligger istället där någonstans i den grå massan av existerande bloggar och skvalpar. Alltså det där grå området som nästan alla av oss ständigt befinner oss i.
Men grejen är såklart varför man skriver. Skriver man för att få många läsare? Eller skriver man det man vill skriva för att man vill skriva? Ja, tänker man tillbaka till den tid när jag spelade så skulle väl också jag sällat mig till dem som spelade dansmusik och covers om jag ville ha publik och spelningar. Eller som utvecklare… Det finns alltid en ny trend att hänga på som ger många nedladdningar och följare. Ja till och med ära. Men jag har aldrig valt de vägarna.
Nej jag fortsätter nog att skriva. Så länge jag tycker det är meningsfullt. Ja precis som jag avstod från covers och dansmusik och gjorde min grej. Eller fortsätter utvecklingen av VSCP. Gör det mig trovärdigare och sannare som människa än någon som väljer vägen som ger många “likes”? Betyder det där ens ett endaste dugg? Ja det måste andra bedöma. Jag går min väg, traskar på efter den, tänker inte smila upp mig inför de jag möter, bara gå för att jag vill gå där. Japp utan mål, men någonstans efter vägen finns det såklart ett slut. Men det är min väg. Jag bestämmer hur jag upplever den.
Liksom
Helgen har annars varit finemang. Börjar med mycket läsande. Både K och jag är lite poorly sådär. Men på söndagen kommer vi i alla fall ut i skogen och plockar lite hallon. Det blir inte så mycket. Men kaffet smakar bättre där ute, luften är lättandad och tystnaden berättar många hemligheter för en som lyssnar. Ja sen går inte utsikten från Lingonberg av för hackor heller. Man lyfts upp några snäpp liksom. Fyller på batteribankar. Orkar mer efter att ha varit där.
Idag, ny vecka. Som varje veckostart njuter jag av detta faktum. Flinar rent utav.
5 replies on “Ingenting”
Jag får dina inlägg via e-post och läser dem där. Jag kommer egentligen bara hit när jag vill skriva en kommentar om något!
Så du har åtminstone +1 trogen läsare som inte syns i statistiken 🙂
Gott att höra. Kul att se att du lever också. Hoppas båtsommaren varit härlig.
Den har varit kalas. Vi har seglat i fem veckor. Ytterskärgård, Åland, Finland. Riktigt fin sommar. Började jobba förra veckan. Segt att komma igång men känner en liten uns av inspiration så det blir nog bra.
Jag läser dina inlägg som sagt så jag vet ju mycket men hur går det med axeln. Det börjar ljusna har jag förstått?
Låter underbart. Vet ju också att det är just det där (och riktig vinter) som du njuter av allra mest. Ja och njuta bör man.
Jodå det går frammåt. En månad kvar på antibiotika. Känner mig som en 86-åring i kroppen ungefär. Allt gör ont.Men räknar bort det här året.
Hoppas ni hinner ut lite mer under hösten och att det inte bara blir jobb och jobb och jobb.
Skönt att höra. Jodå, några båtturer till blir det nog!