Skall man skriva en debutbok, ja då är det väl precis såhär man skall skriva. Det är mästerligt, det är spännande, det är bra, det är genomtänkt. Ja det finns inget som är fel. Stina skriver liksom skiten över/av alla de etablerade. En bok blir inte bättre än såhär. Man bara matar den i sig. Som om den var en chokladkaka och man inte sett en sådan på tre, fyra år. Ja man hinner nästan inte snabbt nog vända sidorna. Förbannar sig själv för att man måste sova innan man får läsa vidare. En superbok. Helt enkelt.
Som med alla bra böcker så vill man ju nå slutet och upplösningen så fort det bara går men blir ändå besviken (japp som med alla bra böcker) när man sen når slutet eftersom den är så bra att man egentligen inte vill att den skall ta slut alls. Men allt har ett slut. Man måste leva med det. Man stoppar in en sådan här bok där bland “de bästa” böckerna, att bevaras för framtiden. För att plockas fram från hyllorna när man behöver lyftas.
Det finns bara en oro. Att man bestämmer sig för att göra en serie av det här. Nope, Skit i det. Låt pärlor vara pärlor. Sug inte ur livssaften ur ett mästerverk.
LÄS!
Andra böcker jag läst finns här.