Bananerna seglar förbi kullen här i enhandsland. En del i överljudsfart faktiskt. Tjooooowroooooom liksom, följt av kraftig ljudbang. Häftigt. Ja det kan man tycka. En del av de mer mogna bananerna har passagerare också. Små ljuslila gubbar. Eller gummor. Hastigheten de färdas med gör det svårt att avgöra vilket. Men spelar det någon roll? Inte för mig. Jag tittar fascinerat på. Förundras som det barn jag fortfarande är och förblir.
Bra här alltså. Och nej jag har inte givit mig hän åt kartorna med Oxycontin. Försöker bara lätta upp en tråkig vardag. För mig själv alltså. Andra har såklart en riktig, verklig, spännande, värld att leva i. Det är ingen hejd på allt spännande som händer där ute i världen. Sen fredag och allt. Lite micro-otrogenhet på Facebook till det så är livet på banan igen. Själv saknar jag Facebook-konto och får nöja mig med att prata med pelargonerna numera.
Får köra lite element för att hålla värmen. Vafan liksom. Det skall vara barfotaväder den här tiden på året. Men det kommer väl. Hoppas man. Om inte det här året nu statistiskt sett tänker kompensera för det smått otroliga förra året. Men snöflingor syns det i alla fall inga. Inte en enda faktiskt. Så det är väl åtminstone rätt bra väder trotts knappt tio grader och en Hulk som fortfarande snurrar på på definitiv övertid.
Elektronikarbete förekommer överhuvudtaget inte här längre. Kanske inte så konstigt. Eller också är det det. Jag vet inte. Tänker man på det så vet jag väldigt, väldigt lite. Men helt i linje med vad många där ute anser är ju det. Fast de såklart och självklart själva vet ännu mindre.
Jag svarar i telefonen för en stund sedan: “Hej det är från barnmottagningen i Bollnäs, är det Lucas pappa jag pratar med?” Jag måste svara “Inte vad jag vet” och det nöjer sig den uppringande med. Lovar att rapportera vidare om hur detta utvecklas. Vi konstaterade båda att det antagligen rörde sig om fel telefonnummer. Allt annat vore en sensation. Jag lovar.
Den där Östermalmsfesten hägrar ändå. Jag har alltid varit lite svag för det fina folkets leverne. Det är inte så att jag vill bli en av dem. Jag vill se att de finns på riktigt däremot. Har jag ens kindpussats eller kindpussat någon någon gång? nope! Tänk alla tusen fel man skulle göra på en sådan fest. Tänk klädkod. Mängd vin som rinner nerför strupen. Tänk dansstil. Ja ni fattar. Alldeles underbart hade det varit. Material till blogg. Till böcker.
Tror jag.
Liksom.
En katt bland hermeliner. Eller varför inte en hermelin bland katter. Jodå Lekatt istället för Hermelin brukar vi säga i Hälsingland. Katt som katt.
Liksom.
Till Brilliant Minds i Stockholm har jag däremot inte fått någon inbjudan. Om man fått det, ja, vad skulle man ha gjort med den? Jag bara frågar
Liksom.
Pengarna lägger rabarber på intellekt. Känns konstigt.
Liksom. Igen. Och igen.
Här i Ljusdals kommun dunkar grabbarna varandra i ryggen. Inget nytt såklart men lika nedslående som det var förr är det att se vänskapskorruption av idag. Hatar det såklart. Vill döda… nåja nästan. Eller vid närmare eftertanke inte ens nästan. Föraktar. Trampar på och tokar av skorna.
Liksom.
Men nu så. Vänster pekfinger börjar göra ont. Behöver vila. Ja jag med. Fredag. Ha det gott vänner.