Vi var definitivt inte ett akademiskt hem. Det fanns två böcker i hyllan, Åke Wassing, Gropen i skogen och en gammal bibel där morfar antecknat födslar och dödsfall på försättsbladet. Ingen av dem var speciellt mycket lästa. Kanske inte lästa alls faktiskt, även om jag i mitt minne ser min mor ligga och läsa Wassings bok. Men man vet hur det är med barndomsminnen, ibland är de sanna, men oftare är de rena fantasikonstruktioner.
Vi var alltså mer eller mindre som vilken arbetarfamilj som helst. Akademiska diskussioner förekom därför inte i vårt hem. Det som avhandlades rörde vardagen och den glädje och de besvär som den bar med sig. Politiska diskussioner begränsade sig till farsans ojande över alla skattekronor som skulle betalas in.
Böcker upptäckte jag tidigt och jag släpade hem kassar med dom från biblioteket, det som var som ett sagoslott där all information fanns som behövdes för mina projekt. Jag älskade böcker, det gör jag fortfarande. Ja, i alla fall det som stod i dem. Nästan allt som släpades hem var tekniska verk.
Farsan var nog intelligent. Men knappast i akademisk mening. Han var självlärd och kunde sitt område. Böcker, tekniska och en och annan kioskdeckare fanns nog i hans värld också. Men det mesta handlade nog om händer och huvud för honom, och han gjorde det bra
Morsan var inte heller dum. Hade det där bondförståndet. Hade hon fått läsa vidare kunde hon ha blivit vad som helst. Fast piga var vägen som bjöds då och där när hennes liv tog vägen in i ett vuxenliv. Det fanns ingen som delade ut stora självförtroenden till unga pigor.
Brorsan var den som skulle göra klassresan och som väl gjorde den också. Intelligent och duktig och gjorde det han skulle. Tog sig an världen som om den var skapad för honom, precis som alla andra 40-talister alltså.
Ja och sen jag då… en drömmare som skolan inte passade för och som med nöd och näppe flyttades upp i nästa klass. En som lärare och föräldrar suckade över och som inte begrep att det inte fanns så mycket att vara lycklig över som sådan men som var lycklig hela vägen in i hjärtats inre kamrar ändå.
En kväll många år efter obligatorisk skola, ett misslyckat gymnasieår och suckande lärare satt vi hela gänget i en lägenhet och festade. Det var ofta så det såg ut under vinterhalvåret när det var kallt och man inte kunde sitta ute. Den här gången var det sommar. Ingen var på väg någonstans heller. Vi bara hängde i den där lägenheten som hade en balkong med utsikt över Öjeparken. Byns centrala park.
Det här var inte ett av de vanliga ställena vi hängde på. Lägenheten tillhörde någon av de äldre grabbarna, fyra, fem år äldre än oss i det “normala” gänget skulle jag tro. Jag minns inte vem som bodde där men kanske var det någon som redan hunnit in på universitetet. Jag vet inte. Kanske räckte det med gymnasial studiemotivation för det som förekom.
Dom satt där i alla fall dom där lite äldre grabbarna och diskuterade något i stil med Platon i grottan, skuggan på väggen, och hur man då kan veta något om upphovet till den där skuggan och världen. Du har säkert läst det där. De pågick i timmar den där diskussionen och böljade fram och tillbaks mellan de olika deltagarna. Själv deltog jag självklart inte. Jag satt inte ens med vid bordet utan satt en bit på sidan om och tjuvlyssnade helt fascinerad. Vad var det här? Jag hade aldrig tidigare varit med om en sådan här diskussion där det inte verkade finnas ett rätt, eller ett fel, där alla kring bordet kunde ha en åsikt. Där man tillsammans tog sig vidare mot mer kunskap. Otroligt!
Upplevelsen var min första akademiska diskussion och jag kommer aldrig att glömma den där natten. Några timmar en sommarnatt när ett gäng grabbar och tjejer halvlåg runt ett bord och pratade om saker som var så främmande och nya – framförallt sättet att prata om dem – för mig att händelsen etsade sig fast i mig som en välgjord tatuering. När jag ensam vandrade hem därifrån vid fyratiden på morgonen var jag inte samma människa som när jag gick dit med några öl i en kasse och med ett sug i magen efter ungdom och fest.
Många år senare blev det såklart massor av den där varan för mig också. Det kunde jag såklart inte anat den där natten. En tid var vi nog säkra på att vi var genier där i universitetets fysikinstitutions vördnadsfulla korridorer. Men vi lärde oss. Tankarna vi bollade hade nästan alltid redan tänkts av andra. Men det gjorde inte ett dugg. Jag älskade de där diskussionerna, älskar dom än idag. Älskar att man fick ha dem. Saknar dem så det gör ont ibland. Det var länge sedan sist det fanns någon att diskutera med som inte koncentrerar sig på rätt eller fel utan att istället njuter av det sköna i att tänka själv.