En vindpust
ljum, försiktigt,
som smeker dig och
dina 100 miljarder celler.
Den som föder,
och längtar,
efter någon, något.
Den bländande.
Den vackraste.
Den skönaste.
Det är kärleken,
som vinden fört med sig hem till dig.
En kuling,
rör om i ditt hår.
Handen som du håller så lätt
som om den vore av sprödaste glas.
Den du smeker,
så försiktigt, utforskande,
sökande,
för att upptäcka.
Du äger inte,
vill bara vara mikroskopiskt nära,
hos denna felfria och denna älskade.
Som en för alltid och äntligen hemma.
Det är naivitetens spöke
som kulingen fört med sig hem till dig.
En storm,
som tar dig med till
de höga känslorna.
Åtrån som fyller dig,
som lyfter er,
som sammanför er.
Som suger i sig av din kraft,
och pumpar upp sig rastlöst med hjälp av era
sammansatta molekyler.
In i extasens himmelska höjder.
Tillsammans är ni allt.
Det är oxytocinet,
som stormen fört med sig just till dig.
En orkan
som virvlar runt
i evig längtan.
Som kräver närhet.
Som måste få veta.
Som hatar mer än den älskar.
Som rör upp otrohetens
svarta moln.
Som ger tvekans frågetecken näring,
fel eller rätt,
rätt eller fel i evigheten,
amen.
Det är vansinnet,
som orkanen fört med sig hem till dig.
Stiltje
och lugnet efter stormen.
Det uppgivna.
Du är den du är.
Måste accepteras som sådan.
Tror på den du valt,
måste tro för liv som må gå vidare.
Skavanker som offer
som göms i mörka rum.
Åtråns skuggor hämtad från drömmar
i förfluten felfri tid.
Nu älskar du till fullo
i ofullkomlighetens hus.
Det är kärleken,
som stannat, nu för alltid, hos dig, till slut.