Ibland längtar jag bort från Los så att det värker. Ibland förstår jag varför jag ändå stannar kvar. Idag t.ex. Första murkelturen. Följde hygget upp på berget och satte mig på en stubbe och tittade på utiskten. Inga männsikor inom synhåll, inga ljud från civilisationen, inga bilar än min egen som stod vilande nedanför på vägen. Att se de blånande bergen som likt gigantiska vågor rullar bort i fjärran. Att se sjön där nere som antagligen jag är den enda mänskliga varelse som beskådar just för tillfället. Det är då jag känner att jag är hemma. Det här är också det tillfälle när jag inser det verkliga värdena i livet. För den ena halvan som består av bättre programmerings algoritmer, en smartare elekroniklösning måste vägas upp av lugnet, djuren, stormarna, vidderna, forsens brus. Harmoni.
Hittade också ett gigantiskt flyttblock idag. Det största jag någonsin sett faktiskt. Definitivt större än edmanstjärnstenen i Ovanåker. Under det bodde någon eller snarare kanske, hade någon bott. Kanske björn eller räv. Det här var en verklig jättesten. När man förstår att inlandsisen flyttat dessa jättebumlingar inser man dess kraft. Krafter som vi ser mycket av i vårt landskap kring Los.
Murklor blev det ocksÃ¥. Inga jättemängder men murkelkrustaderna till nyÃ¥rsmiddagen är räddade. Här ännu en kontrast. Murklorna som plockas när sommaren är som sprödast äter vi när vintern är som hÃ¥rdast. Harmoni… Jämnvikt…
Vikten då? Jodå jag vägde mig i Fredags också. Status que råder. Ingen förrändring. Mest beroende på att både min fru och jag blev väldigt sjuka av att äta en fårost, eller hemost som vi säger, i början på veckan. Frugan är inte riktigt kry ännu. Det som man överlever stärker en sägs det men bantningsmotivation ger det definitivt inte.
Knappa PÃ¥*