Att bli lokförare var aldrig varit min dröm. Däremot fotograf, rockstjärna, fysiker och nu då det jag är, uppfinnare, programmerare. Visst, det fanns en tid med den där Edsbyns ungdomsbrandkår. Kanske ville man bli brandman då. Jag vet inte. Minns inte.
Men professionerna har varit fler såklart. Fabriksarbetare, lagerarbetare, labbassistent, vårdare, programmerare, elektronikgubbe, supporttekniker, lärare, arkitekt. Ja och sen egen företagare såklart. Det där skumma och konstiga. Mest det. Där i finns också min identitet. Företagaren.
Många av de här jobben har bara tillkommit av en slump. Fabriksarbetare eftersom jag nu ville bli rockstjärna och hoppade av gymnasiet. Lagerarbetare i Leicester England eftersom min rike kompis skulle dit och inte ville åka ensam. Vårdare på Ulleråkers mentalsjukhus för att en arbetarson också behövde överleva under somrarna under fysikstudietiden. Ja sen det inbäddade efter skolan. Goda år. Lärorika år. Sen eget då. På riktigt. Under en herrans massa år. Supporttekniker som ett sätt att överleva. Lärare… Det var lite knepigare. Det var under svåråren. Något var jag tvungen att göra. Jag kom inte loss. Jag satt på en klippkant uppe på ett berg och funderade. Skall jag kämpa på eller ge upp. Det funderades och våndades ett tag. Nån timme. Slutsatsen var att ge upp. Vi var tvungna att försöka överleva. På något sätt. För familjens skull. Stället fick namnet “vändpunkten” efter det där tillfället. Kommer alltid heta det för mig. Men hur som helst. Jag gick hem. Sökte alla jobb jag kunde hitta i närområdet. Lärare på gymnasiet i Mora. Helt utanför min komfortzon. Jag fick det jobbet. Tog det. Ångrade mig aldrig en sekund. Men arkitekt då. Ja mjukvaruarkitekt. Gävle 2000.Jag sa upp mig efter två månader. E2Home, Ericsson och Electrolux. Arkitektgrubben för hela kalaset. Hemautomation. Stort som fan. Screenfridge. Men hade en chef som tydligen kände sig hotade av mig. Trakasserade. Var ett as. Jag har aldrig varit så nära att knäckas som då. Min uppsägning tog jag tillbaks när företaget såldes. Fick jobba direkt mot dem som köpte företaget. Men det blev bara ett år ändå. En parentes bara. En stor besvikelse eftersom jag verkligen hoppats på det där jobbet som en frälsare.
Fast viktigast med all de där jobben är såklart människorna man träffar. OJ så många trevliga människor jag har mött i mitt liv. Kanske är just de där mötena ändå det viktigaste med alltsammans. Ja jag tror det.
Nu arbetslös då. Kan liksom inte förlika mig med det epitetet. “Arbetslös”. Jag är ändå den där företagaren jag alltid varit sedan Edsbyns Naturfoto där i början av sjuttiotalet. Det går inte att komma ifrån det. Jag kommer alltid att vara den där företagaren. Mer det än allt annat. Lite besvärlig sådär. Vill kunna tänka ut min vandringsriktning själv. Det är rent utav det viktigaste att man har den möjligheten.
Ja jag är i en ålder där man börjar summera en massa saker. Tänka sig. Jag är ganska nöjd med den där resan ändå. De där chansningarna och utanför komfortzonen grejerna har ju alltid blivit lyckade. Som England. Idag hade man kanske tvekat. Då var det ja direkt såklart. Och vilken erfarenhet. Första veckan stod alla tjejer på företaget, säkert trettio stycken, och kikade bakom hyllorna och fnissade. Skingrades och försvann när jag tittade ditåt. Man fick vara “the handsome Swede ” ett tag. Var man ju inte van vid. Ja människorna där också såklart. Underbara hela bunten.
Jag funderade att tag på att bygga en vedeldad ugn och börja baka tunnbröd. “Losbröd”. Ett tvärt kast i livet. Tanken har inte riktigt lämnat mitt huvud ännu. Men kräver den där företagarbiten igen då såklart. Så om fem år kanske.
Apropå fem år. Dagarna tickar ner. Bara 1819 dagar kvar nu. Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget. Det är så med dagar som skall gå också. Man får klara av dem en efter en.