Han är gammal. Åttio tror jag. Ringer in till radioprogrammet. Söker. Ja han söker. Vad, frågar programledaren. “En kvinna” svarar mannen. En kvinna som är snäll och har körkort. De är de enda kraven. Snäll. Har körkort. Du är min kvinna.
Han har nämligen bil. Men han har också diabetes. Får inte köra. Han är ensam. Så oändligt ensam. Behöver sällskap. Dagarna blir långa. Allt för långa. Ja och de finns en bil som sagt. En kvinna med körkort och han kan ta den och åka runt i landskapet och se sig omkring. Hon som skall vara snäll kör. Han sitter bredvid. Dagarna blir kortare. Livet lättare. Två skrattar oftare än en.
Om han fann den där kvinnan vet jag inte. Det får man aldrig reda på i de där sök och finn programmen. Men jag hoppas det. Hans ensamhet, det där, “dagarna blir långa”, griper tag i mig. De är så många de där ensamma männen. De som efter pensionen förlorar sin identitet, de som efter en hustrus frånfälle förlorar den sista kontakten med all mänsklighet utanför hemtjänsten. Jovisst kan man få sig några sekunders småprat och ett leende av den snälla kassörskan på ICA, men det går ju inte att springa där varje dag heller. Pensionen är skral. Dagarna långa. Ja jag hoppas verkligen att han fann sin snälla kvinna med körkort.