Categories
Swedish

Klagar

woman in gray tank top
Photo by Andrea Piacquadio on Pexels.com

Allt är lugnt på kullen. Ljusdal tur och retur är inga problem. Kommer hem med fågelfrö och bröd. Äter upp brödet till lunch, eller i alla fall en fjärdedel, spar fågelfröna till imorgon. Tar tid att fylla automaten. Har inte. Behöver sitta på kontoret. Det får prioritet över fylld fågelmatare. Barmark, så det borde finnas gott om mat till småfåglar ändå.

Det är gott att leva. Finns inte mycket att klaga på här på kullen. Har jag verkligen förtjänat den känslan? Ja det har jag tamefan.

Imorgon vaccination alltså. Är inte stickrädd. I grundskolan brukade man skrämmas med de där “tjocka sprutorna“, samma sak när man ryckte in i lumpen, men de har aldrig varit ett problem, troligen inte för någon inte ens för dem som försökte skrämmas med dem.

Någon annan skrämmer med Elpriset rusar i söder – över 9 400 procent högre än i norr Jodå, det går alltid att hitta sådana tider. Det är bara att avvakta och leta. Men tittar man på månadsmedel och lokala temperaturer så jämnar de där siffrorna ut sig ganska ordentligt överförda till uppvärmning. Men på politiker verkar alltid sådana där skräckrubriker fungera. Att det är våra norrländska skogar som är fyllda med snurrande vindkraftverk, våra uppdämda älvar som har vattenkraften, det bryr sig inte en kotte om söder om Gävles infart.

Klagade jag nu? Ja det gjorde jag nog. Det var som fan…

Brukar bli musikmakarsugen så fort jag upplever en konsert. Men suget uppstår inte efter den senaste konserten. Har lite material att jobba med och då brukar suget vara som att ha en dammsugare i röven. Men lugnt nu alltså, flödet går åt andra hållet, fiser mest några stilla stinkare som mest. Och det kan ju visserligen vara rock’n roll, men utgivningsbar musik tenderar det aldrig att bli av detta.

Efter att sprutan är avklarad imorgon hoppas jag på en hel dag i kodandets tecken. Om man till den tid som gives under torsdagen adderar en fredag så finns det möjligheter att få till ett och annat. Det kräver då såklart tysta telefoner och ännu tystare ringklocka vid dörren. Nu brukar inte dessa vara ett stort problem. “Trettio vänner blev tre…” skaldar Winnerbäck. Ja något ditåt hände väl här också. Fast tre skulle ha varit en överdrift. Mer nära noll. Fast började nog på tio någonstans också så det är ändå logiskt.

Känner människor gör man ju också. Rätt många. De man säger “hej” till. Kompenserar för det andra. Lite. Inte mycket. Nope.

Visa dagar frågar man sig om det är värt det. Är det det? Att offra allt, nåja mycket för en fix ide. Nej troligen inte. Men de dagar man frågar sig det där, är ofta också de blå dagarna. Under blå dagar är kreativiteten som störst. Alltså kodar man som en gud de dagarna. Blir glad. Blir rosa och gul i sinnet. Min älsklingsfärg är nämligen gult. Fast nu är man alltså rätt deppig i sinnet konstant. Alltså är man blå nästa dag igen och så snurrar det där runt. Rätt vad det är har det gått tjugosex år. Och man fattar ingenting. Fortsätter bara. Inbillar sig att man kan nå “klart“.

Men något måste man ju göra under ett liv. En del tar tabletter för att orka leva. Andra dricker. De riktigt hårt drabbade springer maraton eller bygger superkroppar. Sådana som jag kodar. Visst, lite synd om oss allesammans är det ju. Men mest synd om är det om dem som går om kring och tror att de är något till och med efter tjugo år fyllda. De har stor besvikelse att hämta senare i livet. Ända sättet som står till buds är att ge upp tidigt i livet. Men vandra på ändå för att man kan och måste.

Fast innan tjugo bör man å andra sidan tycka att man är bäst i världen. För vem blir man annars efter?

Jag är fortfarande trött efter helgens äventyr. Tänker därför ge upp alldeles strax och släcka ner ljusen här på kontoret och söka upp den goda sängen där uppe. Den där som man skulle sova som på moln i alltså. Kröp till korset i helgen och inhandlade en hårdare bäddmadrass. Molnkänslan avtog markant och man kunde (faktiskt) sova istället i den. Kändes inte ens som man höll på att ramla av det där “ljuvliga molnet“. Den känslan infann sig nämligen tidigare så fort man närmade sig en långsida. Då gällde det att snabbt kravla sig in mot mitten igen. Den som kravlat runt på ett moln vet hur jävla lätt det är att kravla runt där. Det blev mest rörelser a’la mask. Man tröttnar på sådant. Kräver lite värdighet även liggandes. Hoppfullt nu alltså.

Den enda frågan som kvarstår nu är om man skall ta sig en macka innan man lägger sig… det var nämligen ett förbannat gott bröd jag köpte idag…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ensam

majestic view of jagged mountain peaks
Photo by ox r on Pexels.com

K tar bussen redan vid halv sju så när jag vaknar kvart över sju är det tomt och tyst i huset. Katten ligger iof strax bredvid mig i sängen. Men tyst och stilla ligger hon där, inga mardrömmar där inte. Tänker att man skulle kunna somna om. Men nu för tiden ligger det inte för mig. Det händer bara i den gröna IKEA soffan. Undviker den till vardags just av den anledningen. Omfamnas av den på helgerna.

Att vakna upp i huset och vara själv ger en påminnelse om ensamheten, hur den känns. Såhär en gång då och då är det såklart inget problem, men om man alltid hade såhär. Åt sin frukost själv. Åt sin lunch själv. Åt sin middag själv. Hörde något dumt på Rapport på kvällen och hade ingen att säga vad man tycker om saken till. Allt det där lilla som man tar för givet. Man blir knäpp av ensamhet. Helknäpp. Ja och det går fort. Sett det mer än en gång.

Nu är jag ändå solitär hela vägen från lilltån upp till hjässan. Men det där är den självvalda delen. Det är en stor skillnad där. Påtvingad ensamhet är till och med dödlig. Den självvalda skönhet.

Helt klart skulle man väl socialisera mer om man var själv. Gå med i någon pensionärsförening. Sitta av möten i några andra föreningar. Göra sådant där. För att träffa folk, interagera. Det skulle inte gå att leva på annat sätt.

När jag vandrar ner för trapporna, öppna kontorsdörren, då spelar allt det där såklart ingen roll. Här krävs ensamhet för att få något gjort. Det jag gör och har gjort skulle inte vara möjligt annars. Men det är en eftergift. Tro inte annat. Jag hade valt människorna alla gånger om det gått.

Om en dryg timme skall jag ge mig av mot Ljusdal. Jag skall hämta hem K och köpa solrosfrön till småfåglar som pickat på fönstren och krävt sådana sedan september. Men det gör man nu så gärna. Vad vore världen utan fåglar? Vi får hjälpas åt nu när vintern kommer och prövar vår motståndskraft och vårt tålamod.

Konstaterar igår att det ändå inte är en så stor skillnad på att gå ner hit till kontoret som sjuttioåring än som det var att komma ner hit som sextionioåring. Åtminstone det känns ju skönt. Kanske finns det hopp. Suget är i alla fall detsamma. Tiden mer knapp. Just det jäktar mig en aning. Finns så mycket jag skulle vilja hinna med. Allt hinner man såklart aldrig med. Det har jag ju lärt mig. Livet är för kort. Man får välja. Ofta svåra val. Men lite till, snälla, liksom.