I slutet av 80-talet. Jag vandrar i San Francisco. Det är inte ofta jag vandrat i den staden, men just den här kvällen gör jag det. En vacker stad, ett land som det är enkelt att finnas i. Men jag går där och tänker ändå på den Svenska modellen. En stund tidigare har jag nämligen talat med en man som drabbats av cancer. Han har fått sälja huset. Han har sålt bilen. Familjen bor nu i en billig lägenhet i utkanten av staden. Oron är stor. Fortfarande finns det sjukhusräkningar att betala. Behandlingar som återstår.
Tack och lov för Sverige tänker jag. Jag har alltid gillat det där balanserandet på knivseggen som vi lyckats med i vårt land. Kapitalismen på ena sidan bladet och socialismen på den andra, och mitt där uppe på den vassa eggen har vi Svenskar balanserat och byggt trygghet och välstånd. Vi tillåter människor att utvecklas fritt och tjäna pengar, men att vi kräver också att alla skall bidra till allas gemensamma efter bästa förmåga. Att vi tycker det är fullständigt självklart att “efter förmåga” innebär att det bidraget skall vara proportionerligt mot hur bra man har det. En bra och fungerande modell.
Ikväll, precis som kvällen innan, ligger de vanliga livsödena vid husens ventilationer och sover. Täcket, en utvecklad wellpapplåda. De är många. Tillräckligt många för att man skulle bli avtrubbad efter några dagar här. Tack och lov att det inte ser sådär i Sverige har tänker man mer än en gång under promender genom stan. Jag blir ordentligt berörd just den här kvällen, jag ser en ung kvinna som sover i ett gathörn med sin dotter i famnen. Tänkte väl igen på Sverige. Att vi tänker som Bamse. Är man stark kan man kosta på sig att vara snäll. Dela med sig.
Snart fyrtio år sedan. Den där balansgången på knivseggen som gjort Sverige unikt är inte lika skarp längre. Ingen ropar “satans mördare” till dem som behöver höra det. Ingen tar emot dem som verkligen behöver det med en öppen famn och ett välkommen. “Jag” gäller istället för “vi“.
Vem skall man rösta på…
