Hudiksvall på förmiddagen. Mest väntan för min del. Åker omkring. Funderar på Dakås och fika men väljer bort. Kollar in Charlie Granbergs konst, imponeras som vanligt, talang. Kollar in staden. Japp, längtar till staden och människorna en sådan här dag. Gottar mig alltså. Beställer två hämtsushi och far hemåt igen. Vad skall man annars göra?
Att kasta bort en förmiddag i den här delen av livet är inte optimalt. Egentligen har man inte tid med sådant. Men eftersom jag får både sushi och människor tankade så må det vara hänt.
Kan meddela att natten har varit god. En enda uppgång. En seger för medicintekniken om man så vill. Jag nöjd.
När jag tänker på det så slängde jag iväg ganska mycket tid till ingenting igår också. På kvällen. Kollade in code-filmen (finns länkad till här i flödet). Blir helt sjuk av att se det där teambygget runt ett projekt. När ledningen tror på en och släpper långt koppel, när alla har fokus, när de bästa som finns är med i teamet eller att man i alla fall har det målet, när det är roligt nästan jämt och man jobbar mer än vad som är nyttigt och rimligt och definitivt mer än någon kan förvänta sig av en. Där man känner att man förändrar världen. Där allt är möjligt.
Har varit med om det där två gånger i livet. Många fler gånger har det varit så långt som de bara gått att komma från den där känslan såklart. Även om man trodde att det skulle vara något helt annat när man äntrade projekten. Men de där två gångerna, när vi alla jobbade mot samma mål, står för mycket av guldet och stoltheten i mitt liv.
Så när jag ser den där filmen igår kommer den där längtan. En gång till liksom…
Nu är det många som inte tar i code. Japp känner tillräckligt många. Människor som är ute efter att bevisa någon slags tes istället för att använda det som för tillfället är bäst. Vi skall utför ett jobb som skall utföras så bra som möjligt. Klart man använder de verktyg som är bäst för att göra det man skall göra. Annars är man en taliban och rätt dum i huvudet. Det finns inte ont och gott. Allt är grått, serru.
Ja man kan drömma om teamutveckling. Lika roligt och utmanade är det såklart inte att sitta själv och utveckla. Men helt dåligt är nu inte heller det eftersom jag älskar det jag gör. Men en person är bara två händer och två ögon. Tio blir mycket mer än tjugo av varje om det finns passion. Själv går jag igång på användare. Det är då det hettar till. När användare rapporterar fel, kommer med input. Prio är alltid det som kommer därifrån. Har alltid varit.
Men två hela dagar inklusive den här eftermiddagen ligger nu där helt ointecknad, hela nästa vecka dessutom. WOW. Lite skall jag nog hinna rucka på världsordningen. Möjligen blir det inte ens en nanometer, men ändå något något lite är det också serru.
Kaffe.
