SMHI säger 1036 hPa, men nära nog. Brukar skilja ungefär en enhet mellan deras och min mätning. Fortfarande är vi en bit från det högsta lufttryck som uppmätts i Sverige, 1063,7 hPa, 23 januari 1907, i Kalmar och Visby.
Det högsta lufttrycket som uppmätts i Sverige under september månad är 1044,1 hPa. Det uppmättes 28 september 2017 i Åsele och Lycksele och där, i de regionerna, är vi nu och nosar idag alltså.
Så hoppas du känner trycket min vän. Eller må trycket vara med dig idag.
Jag stoppar en tandpetare i örat som såklart inte är en tandpetare utan en öronpinne. Jag är mycket för det där att stoppa in öronpinnar i mina öron. Gillar känslan. Ännu så länge har det gått ganska bra, utom en gång när en tuss lossnade där inne i örat och jag fick ta hjälp på hälsocentralen för att få ut den. Lösningen på det problemet blev att köpa bättre kvalitet, inte de billigaste, och sedan dess har allt varit frid och fröjd på den punkten.
Men det är när jag kastar öronpinnen som tanken kommer till mig. Tänk om man varit en kändis. En sådan där en som man läser om i tidningar och på nätet om ni vet. Ja, då vore det ju dumt att kasta de använda öronpinnarna. Då borde man vakumpacka dem, addera äkthetsintyg och autograf med bild och skänka dem till någon fattig. Vips, när man trillat av pin – rät snart nu – så är alla som fått en miljonär.
Ja om man lägger till trasiga jeans, använda kalsonger, lakan man legat i en natt och svettats, och allt annat sådant där man kan komma på så skulle man kunna bli en filantrop en mass där i efterlivet rent utav. Till och med den där plus tre centimeters stenen man har i bukspottskörteln kunde man donera. Upp med den på en silverkedja och det är en klenod som alla vill ha.
Fast…
nu är man ingen kändis. Blir ingen heller. Det är för sent för det. Lokalerna där jag sitter lär inte bli något museum över den storhet som levt här på kullen. Likt Appel-garaget eller HP-garaget alltså, Synd är det. För de behövande. För egen del är det såklart skitsamma. Ja, rent av tur om man nu ändå är en sådan som helst vill ha lugn och ro.
När jorden brister Av Clare Leslie Hall
Det finns något njutbart över den här boken. Jag gillar dess (synbara) enkelhet väldigt mycket. Det som kommer att stanna kvar efter att ha läst den är de självklara sexscenerna, inga konstigheter, sex som en förlängning av stor kärlek. Snyggt berättat utan att vara ens lite explicit i beskrivande och berättandet. Befriande.
Rekommenderar!
Tar en munsbit av måndagen. Tuggar i mig. Sväljer. Sen är det en dag mindre kvar att få något gjort på. Men har man tur kommer det nya veckor. Nya måndagar. Dessa älskade pärlor av veckodagar.
Använder halva dan åt ett trilskande nät. Mycket spring och det är ju bara bra för en som sitter alldeles för mycket i livet och verkligen behöver upp och springa lite. Men vid lunch kan jag byta felsökande av nät mot kodande igen. Ljuvligt ät bara förnamnet.
Drabbas av den stora tröttheten ett tag efter lunch. Letar i vänstra stortån efter den sista energin och kommer igång med den. Allt skall bort. Kaffe hjälper lite också.
Fullmåne. Ja nästan. Tror den håller mig vaken i natten. Hinner fundera lite. Kommer väl inte fram till någon slutsats. Om det nu är slutsatser man skall leta. Ibland är det nyttigt att bara ligga och fundera. I alla fall när man saknar något som oroar och retar. Lyckligt lottad är man som inte har sådant. I alla fall just nu. Vet inte om jag gjort mig förtjänt av den gåvan eller är det en ynnest.
Nu tänker jag gå upp om en stund. Greppa min bok. Läsa en timme, sen försöka sova. En ljuvlighet det också. I alla fall om boken är bra och det är den jag läser nu.
Ute börjar hösten märkas på riktigt nu. Färger. Mörk morgon. Mörk kväll. Lampor tänds. Men varmt inne utan att lyfta ett enda finger egentligen annat än att skicka in en slant till elbolagen. Lyxtillvaro. Trodde inte det gick att leva såhär obekymrat. Fantastiskt. Möjligen lite för varmt…
En intressant iakttagelse är att vi gör av med ungefär hälften så mycket energi i år jämfört med förra årets september. Då hade vi ett elelement i köket uppe och ett här nere som var påslagna under kalla dagar. Nu värmer vi hela huset. Otroligt.
Men nu så. Behöver vila. Man är ju (rätt) gammal så det må vara förlåtet. Tur att veckan har fyra dagar kvar.
Eftersom jag nu inte är religiös på det där traditionella kristna viset så är Mickelsmäss egentligen som vilken helg som helst för en sådan som mig. Fast med en skillnad. Vi brukar ha för vana att hämta vår potatis runt den tiden på året. I år hände det där på lördagen, Järvsö, Björs, vi kommer därifrån med 80 kilo lokalodlad kravpotatis. Det finns ingen potatis som smakar som den vi köper därifrån. Fyra olika sorter (Twister, Carlos, Alouette och Ditta). Alla goda på sitt sätt.
Men Mickelsmäss också alltså. Marknad där på Stenegård. Att besöka den har också blivit tradition. Grönkål, till pesto som vi mixar ihop idag, broccoli av bästa lokalodlad kvalitet som vi äter upp i veckan. Lite annat gott. Finfint och på köpte får man se och möta människor. Unga och gamla, mängden människor inte mycket efter den vid rusningstid på T-banan i människobyn en måndagsmorgon.
Fast kaffe. Järvsö har inget bra fik. Det är min åsikt. Vi åker till Söderhamn och fikar istället. Tewes är ett kanonställe. Cappuccino och en Toskakaka. Sen står man sig. Beser stadens centrum. Förfallet. Beser omgivningarna. Förfallet. E-center lever som alla andra av Mammoms tempel såklart. 157 är nyetablerade och har till och med vakt och kö utanför dörrarna. Går inte in. Beser. Höjer ett ögonbryn. Behöver inget. Vill inget ha. Men undrar över hur det känns att fara fram över landskapet i det där planet som hänger där och sakta dör en andra död. Måste vara en enorm kick. En som kräver sin förare. Inget för mig. Men drömma kan man väl.
Hemåt. Vi åker bara förbi Bollnäs. Hämtar två pizzor i Edsbyn på Lilla Huset. Bor man i Los får man värma hämtpizzan när man kommer hem. Om man nu vill ha den varm och inte är så hungrig att man accepterar en kall. Efter fyrtio år tror man att det är så en hämtpizza skall smaka och vill inte ha annat.
Så går en helg i livet igen. Folk både på fredag och lördag ger lite overfill i sinnet. Behöver inte se fler. Men bra, för här kommer en ny oskriven vecka. Jag och ett gäng datorer en tänkt tanke som pockar på här och där i både högt och lågt.
Som sandkonstnär är man nöjd för det mesta. Det är nästan en definition. Ja och känner mig synnerligen nöjd med helgen. Den där externa inputen ger ändå lite extra energi. Motsatsen, att sitta där och pilla sig i naveln tar mest energi. Jag har aldrig varit helt förtjust i det. Att stanna inom de där gränserna och tycka att allt är bäst där. Jag tror och tycker man måste ge sig iväg utanför och känna efter innan man kan uttala sig om sådant. Trygghet kontra glädjen att upptäcka.
Visst, ja, vi hämtar ett fån solrosor på ett fält i Edsbyn. Vackert. Gul skönhet. Bönderna i Edsbyn som odlat. Pengarna går till cancerfonden. Man sätter över det man vill, kan. Gult är min absoluta favoritfärg. Har väl varit galningarnas färg har jag för mig så det passar ju utmärkt. Fast färger, starka, alla lyfter sinnen.
Jag orkar inte räkna orden på den här sidan. Eller ännu värre räkna tecknen som nedtecknats. Olästa av de flesta är de alla. Skrivna för att får ur sig mer än för att söka någon som läser är de. Jag tycker det bara är skönt att få skriva av mig. Som ett klia sig där det kliar är den processen. En ständig klåda som ständigt pågår och som bara ger efter något lite när man skrivit ner några ord. Låt ovationerna och priserna gå till den som söker och har behov av dem. Låt oss som nöjer oss med att skapa det lilla nästa osynliga få fortsätta med det utan att jämföras med dem som måste vara bäst, vackrast och mest lästa. För ibland räcker det lilla alldeles så bra. Sandkonst. Förgängelse. Ord i vinden i samma ögonblick som jag klickar på publish. Något nästan ingen förstår.