Day: 9 August 2026

Det var såklart skrämmande först. Alla fördomar man hade om ett sjukhus för alla som hade ont i själen satt hårt fast i huvudet. Men pluggande man på universitet och var arbetarbarn var man såklart tvungen att försörja sig också under sommaren när man inte fick studielån utbetalat. Ledigt, semesterresor ut i världen och vila, sådant var bara till för dem med rika föräldrar. Studielånet var slut redan under maj, man hade ätit spagetti med ketchup ett tag redan när man var inne i juni. Hyror och annat behövde också betalas så man behövde verkligen de där pengarna som ett jobb, vilket som helst, kunde ge.

Så jag sökte, fick, och en måndag tog jag bussen ut till det stora dystra sjukhusområdet. Egentligen låg det väl rätt vackert till. Lummet och fint. Men byggnaderna, utslängda i lummigheten, utstrålade alla en slags dysterhet, ungefär på samma sätt som den känsla man får på en kyrkogård, den som kan vara fridfull och skrämmande på samma gång.

Första veckorna en introduktionskurs. Lära sig saker. Tystnadsplikt. Viktigt. Annan information som var viktig för någon som skulle in i den här världen. De flesta av oss var väl studenter, kanske någon enstaka kom från andra sysslor. Någon hoppade av. De flesta tog sigi igenom.

Första sommaren, 1981, rullande schema på en öppen avdelning. Om man väntat sig dårar, folk som trodde att de var Napoleon, människor som galopperade genom salarna som hästar, så togs de där valföreställningarna ur en den första dan. Det var ingen skillnad mellan människorna som fanns här och den man själv var. Efter första förmiddagen hade man insett det. Det fanns många svåra levnadsöden som tog tag i en som en nacksving. Människor som fortsatt levde sina liv i stora svårigheter trotts att det utsatts för verkliga trauman. Ibland inbillade. Men verkliga för den som upplevt dem såklart. De modigaste människorna jag mött i mitt liv träffade jag här. Ja älskade verkligen att jobba där. Det lilla jag gjorde var att hålla en hand, lyssna och langa fram mat till frukost, middag och kvällsmat. Kände ändå att jag gjorde nytta där ibland bara genom att finnas och att vara den jag var.

Andra året, 1982, behövdes ingen introduktionskurs. Jag gillade nätter och sa ja till att jobba natt i en pool, alltså olika sysslor efter behov. Det blev mest långvård. Sal efter sal med sängliggande, tio, femton i varje rum, som skulle vändas på och bytas på under nätterna. Däremellan vila, lite mat. Det här var helvetets förgård, såklart inte för mig, inte heller för andra som jobbade där, utan för de som låg i de där sängarna och väntade på en död som kom alldeles för långsamt. Värdigt liv existerade inte här. Tack och lov tror jag att långvård är avskaffad idag. Hem tidigt på morgonen. Uppsalas alla kaniner. Hur många får det plats i en stad egentligen. Rävar som levde på de där kaninerna.

Tredje året, 1983, låst avdelning, alla som fanns där var dömda för olika allvarliga brott. Mördare, sadister och pyromaner. Och visst var man orolig ibland, mest när man låste upp knivlådan, knivarna som var fastsatta med korta kedjor, man lät en dömd mördare skära upp kvällsmatens limpskivor. Visst kunde man känna oro ibland när man var två på natten och någon patient greps av en ångest som inte hade några gränser. Men på det hela taget, här fanns bara vanliga människor. Man spelade schack med en mordbrännare. Man pratade livet och väder med en mördare. Alla rubriker om monster man läst till trotts, så lär man sig att också “monstren” bara är helt vanliga människor. Inte alls möjliga att skilja från andra människor som lever sina liv självklart accepterade i den vanliga världen om man tar bort skylten som beskriver deras brott från deras halsar.

Året efter 1984 började jag programmera. Och programmerat har jag gjort sedan dess. Men de där somrarna fick jag nog den nyttigaste lärdomen jag fått i mitt liv. Ja och kanske kan jag ångra lite nu såhär i slutet av mitt liv att jag inte istället valde en väg där man fick jobba med människor.