Fast “min“, vem äger en katt? Det går liksom inte ihop. På bilden är hur som helst katten mindre den är idag och jag yngre. Vi sitter väl sådär idag också ibland. I alla fall när det inte är sommar och katten har annat att göra 24/7. Men vinter kommer, det vet ju jag, kanske vet katten det också, den delen av vinterns nöjen kan man såklart längta efter.
“Nelly” fick hon heta. K namnsatte och skulle hon såklart inte kunnat heta annat. Man vänjer sig. Lite Ukraina i henn. I alla fall matte kom därifrån. En jägare av rang. Stolt och vacker.
Vi har haft många katter sedan den första, “Trollis“, som kom till oss i Uppsala under tidiga 80-talet. “Trollis” som var så liten och nätt men med sjävklarhet umgicks med de ärrade slagskämparna i studentbostadsområdet. Var och en har haft sin alldeles egen personlighet. Mannen vi fick henne av, ärrad av kattklor på benen, ville inte att vi skull få katten först, men ändrade sig sen precis innan vi gick. Tyckte nog vi var för unga.
Nelly är den sista i den där kedjan av kattvänner. Det vore själviskt att skaffa en till katt nu när vi börjar bli gammal. Någon av oss borde ju kunna leva lika länge som den här sköna damen. Lite på gränsen är det. Men K är seg, jag hoppas på henne.
Fotbolls VM gick mig väl egentligen helt förbi. Jodå, jag hejade lite på Norge. Ja Sverige också. Lite. Men totalt väldigt lite hejande blev det. Fast det är ändå något med underdogs som tar tag i en. Men underdogs som förlorar precis som förväntat, ja, lika kul är det inte. Mest suck på den.
Egentligen är det väl bara att sucka över hela tillställningen. Biljetter som kostar över hundratusen spänn, ledare som beter sig som kungar och presidenter, det är liksom mer pengar och makt det handlar om mer än en sport för alla. Det är nästa lika samma som musik. Det är i folklagren det händer. Fast ingen bryr sig egentligen om det för “vi” behöver stjärnor, kungar, förebilder, hjältar. Samma gamla enkla formel snurrar runt, runt, runt och gömmer det viktiga, gömmer det och de där det verkligen händer.
Här, på kontoret, är det en helt vanlig arbetsvecka som börjat. Kan inte klaga på det. Känns som vanligt. Som om man alltid suttit här. Bara kör igång. Fast har börjat dagen med att vattna tanterna. Ja pelargonerna. Dagen till ära med näring i vattnet. Tanterna tycker det smakar whisky. Har inte smakat. En måndagsrutin. Kör jag igång en rutin så brukar det gå av sig själv. Håller jag på att hatta hit och dit blir det oftast ingenting. Jo vi pratar lite med varandra tanterna och jag också. Det finns alltid någon sanning att ta del av därifrån och själv kan jag bidra med några vänliga ord och en mild smekning på ett blad eller på en blomma.
Musik sen såklart. Hungrar efter toner. Fungerar bra medan man tömmer inkorgen på mail. Fast från och med idag skall jag börja lyssna igenom Sommar i P1. Har ännu inte lyssnat på ett enda avsnitt. Det finns alltså ett antal avsnitt att ta sig igenom. Turligt nog finns det alltid några sport och affärsmän som bara räknar upp segrar och de avsnitten kan man hoppa över och låtsas att man aldrig ens hört inledningen på. Sen finns det sjukdomarna och olyckorna, fungerar inte heller så ofta. Känner inte behov av att gotta mig i andras elände. Jag är starkt medveten om att det finns där ändå. Utlämnande personligt är bäst. Alltid.
Att lyssna på pratprogram när man som varandes programmerare behöver tänka emellanåt är inte helt perfekt. Har definitivt blivit känsligare dessutom för prat nu än vad jag var förut. Men är musiken intakt så fungerar det rätt bra. Avnitten med nedkortad musik går altså bort. Också av anledningen att den musik en person väljer säger väldigt mycket om den personen. Tycker i alla fall jag.
När jag härförleden satt och studerade mänskligheten noterade jag en man och en kvinna som stod i kön för att beställa mat. Unga. Men inte jätteunga. Trettiofem år kanske. Välklädda. Ja stadsmänniskor. Lång kö. Lunch. Men ingen irritation. Det jag däremot noterade var kvinnans fjäderlätta smekningar av sin mans/pojkväns rygg. Ibland på överarmen, men mest på ryggen. Fjäderlätt så att hon nästan inte nuddade honom. Ingen av dem gjorde en min. Omedvetna liksom om den där intima gesten. Det var vardag för dem. Jag tror inte ens kvinnan var medveten om vad hon gjorde. Men jag tog med mig det där som ett fint minne, en pärla att bära med sig, Vackert att se var det.
När jag nu tänker efter så kanske de inte kände varandra alls. Grabben kanske stod stilla, helt oberörd i ren förskräckelse över vad en okänd kvinna gjorde med hans rygg. En rolig twist på det hela vore de ju onekligen. Fast jag gillar den första versionen mer. Så det är den jag sparar till vintern.
Fönstret är öppet. Inte ens en pust tar sig in. Men solen gör det. Värmer mig rygg. Lyser upp skrivbordet. Den är snäll nog att inte ge sig på skärmarna med sina tiotusen watt. Det är fan i mig underbart. Att leva såklart. En dag till. Att få hålla på med det man tycker bäst om. Att vara mätt. Att inte känna någon större oro över något. Man inser att man är lyckligt lottad. Väldigt lyckligt lottad. Försöker låta bli att klaga. För vad finns det att klaga på en dag som denna.
