Sover länge. Kan ofta inte det men kan idag så därför. Slöar lite – läs mycket – efter det, dricker kaffe, duschar, går ner för trapporna, kollar igenom mail, värmer upp mikrofoner, tänker sätta mig i “studion” några timmar. Allt bara för att jag kan.
Imorgon, framåt kvällen kör vi igång jobbet igen på riktigt. Jag har iof stulit mig en och en halv jobbdag redan, men nu, imorgon, är allt på riktigt igen om än på låtsas egentligen.
Fem veckor ledigt. Kunde ha fem till. Just den insikten är en förändring. Det vet alla som känner mig.
Efter den här tiden kan man ibland undra om man ens existerar. Troligen gör man inte det egentligen, man bara inbillar sig den där existensen. Men jag har betraktat riktiga människor. Flera med urtvättade tröjor, men där krokodilen på bröstet lyser tydligt och klart och talar om att det här är inte som vanliga tishor, hastigt valda i lådan på morgonen, det här är ett medvetet val av en snubbe som inte köper vilken skit som helst. Fast som icke existerande i en värld där dessa människor styr kan man såklart tillåta sig att sucka över det där. Mumla “lurad” för sig själv.
Min exil här ute i vildmarken på en fängelsekulle är ändå inte så pjåkig. Antagligen är det bara likt livstidsfångens omdöme det där om sin fyra kvadratmeter stora cell. Lika förlika liksom. Vi lurar oss själva. Men jag tror ändå att det finns en ork att leva vidare. Ja och vilja. Vem kunde tro det när man var tjugotvå?
Kretskort tillverkas i Kina. Rätt vad det är dyker de väl upp vid min dörr. Det där en del av det som skall skapas och svettas över när höststormarna jagar de sista kvarvarande flyttfåglarna runt knuten. Inser att jag bör plocka in en burk sand från något grustag som har finkornig sand att hämta, från Vinströmmen kanske, låta den står där på skrivbordet som en påminnelse om vad jag håller på med. Sila lite mellan fingrarna ibland bara för känslans skull. För hur du än anstränger dig min vän, det är sand, bara sand, det blir av allt till slut. Det finns liksom ingen mening med att höja näsan över genomsnittets höjd. Men… Idéerna, visionerna, allt det där ickefysiska, var rädd om dem, för där har du fått ta del av något som lever för evigt i ett universum också där du inte längre existerar. Där är du en del av han/hon/det/gud om du nu gillar den projektionen.