Miljarder “småsven“, eller knott säger väl andra. Tänker mig att jag skall flytta jordgubbsplantor men ger upp efter sex flyttade plantor. Krypen är överallt, i ögon. öron, under kläderna. K ger också upp från sitt rensande av land. Väl inne landar jag i badrummet, rör runt i håret, det blir fullt med de jävlarna kring badrumslampan. “Dö era jävlar dö” tänker jag inte, men nästan, det skall erkännas.
Inneliv blir det alltså. Men klaga kan man inte egentligen för vi har varit väldigt förskonade från både mygg och knott hittills. Ja och gillar man fåglar får man ta att det finns saker att äta för fåglar.
Igår “studio” igen. Jag har fått en nytändning där och är på väg in dit om en stund nu också. Det är hur jävla kul som helst just nu. Planerar för ett nytt album till hösten. Jo jag vet, i mitt fall låter det förbannat ambitiöst. Man skulle hellre kalla det en samling med låtar. Och nej det blir varken releasefest, tidningsintervjuer eller annat. Att få ut ett femte (och sista?) album får räcka. En tidsmarkör. Galenskap. Sandkonst.
Det händer något märkligt med mig där inne i min studio. Jag känner igen känslan så väl från replokaler från förr, och jäkla vad tid jag tillbringade i replokaler på den tiden. Men det finns någon speciell koppling med något större när jag befinner mig där. Jag antar att en troende kan känna samma sak i en kyrka eller en katedral. För saker kommer till en på ett så tydligt sätt och det känns som man bara är ett redskap för något/n annat/n. Det finns hur mycket som helst att hämta från något som jag inte vet vad det är. En outtömlig källa är det i alla fall. Hade man förmågan och tiden bara så kunde man sitta där ett helt liv och bara spotta ur sig skitlåt efter skitlåt. Ja och jo och visst känner jag det där i skrivande och programmerandet också. Det finns ett måste som jag inte själv styr. Men i “studion” är känslan som starkast. Rent av omöjlig att inte hörsamma och följa.
Nu återstår två veckor av semester, sen blir det bara normalt pensionärsliv igen. Tror att jag bara skall programmera på. Har man nu en gång börjat så… Har tänkt förr att jag skall få in mer musik i det rullande livet också men när projekten kommer igång så fastnar man så lätt i dem. De tar all energi och all tid. Men nu när jag sitter i “studion” och känner att jag älskar den tid jag sitter där känner jag att jag måste verkligen försöka igen. Ta en heldag då och då och ge mig hän åt “musiken” med hela min själ. Men som sagt har försökt förr och förlorat den kampen med trettio – noll om inte mer.
Nu “studio” och guldtid.
