Det var ett tag sedan jag skrev en insändare. Har tröttnat på det. Eller har väl egentligen aldrig varit på heller. De allra flesta bläddrar förbi de där sidorna i alla fall. Borde väl egentligen inte get utlopp för mina åsikter offentligt en enda gång om man skall vara ärlig. Man bör hålla käften och jobba på. Låta pratarna prata på. Proffsen.
Värme är det ju. Det går inte komma ifrån. Skönt tycker jag. Dagarna ute och i källaren. Skruvdragaren är min kompis. Kvällarna i studion. Den nya gitarren är min kompis. Livet går inte av för hackor. Dessutom grillat två dagar i rad. Att sitta där ute och äta sina stekta morötter är bland det bästa som finns såklart. Enkelt liv.
Fast ett lätt sug känner jag. Programmera…. Fast inte så farligt att jag inte kan stå emot ändå. Alltid något alltså. Rent av en bedrift i mitt liv.
Nu sitter jag och skriver det här på kontoret. Är på väg in i “studion“. Inget att bli exalterad över för någon annan såklart. Själv känner jag däremot en pirrande längtan och vet att när jag pallrar mig upp för trapporna i natt till en väntande säng så har den där pirrande längtan omvandlats till en stillsam tillfredsställelse. Musiken är en viktig del av min person. Någon slags treenighet rumsterar i mig. Programmerandet, läs skapandet, musiken och skrivandet. Den ohelige anden är det väl tillsammans det där. Något (o)religiöst. Oviktigt (för världen) men nödvändigt för att (orka) leva.
Inatt funderar jag på de där personerna man mött som på något slags instinktivt vis hatar en. En man på vattenlabbet i Eskilstuna. En chef i Gävle. Någon arbetskamrat från förr och senare och mitt emellan. De poppar upp. Jag har väl aldrig varit en sådan där person som folk gillar. Tvärtom snarare med någon slags självklarhet. Men de där personerna (ja och en hög till) hatade verkligen. Så uppenbart var hatet och i inget av fallen kunde jag förstå varför det fanns där.
Men livet är konstigt. Och jag är antagligen för dum för att fatta allt som pågår. Kanske trampar man på ömma tår utan att man själv förstår det. Väcker det där svarta hos andra som annars ligger och slumrar. Kanske är det därför jag dragit mig undan hit till kullen. För att livet är för svårt att förestå. Kanske är jag bara den oförbätterlige solitären utan minsta hopp om att finna någon slags befrielse.
Tur är det ju då såklart att jag tycker det är roligt att skapa sandkonst. Som det här jag skriver nu. Jag har en knapp “publish” längst uppe till höger. Efter att jag har klickat på den så är det här inlägget bara sand som far iväg i vinden för mig. När orden är nedpräntade har de gjort sitt jobb i mitt liv. Plockat bort lite tyngd från hjärta och hjärna hos mig. Jag studerar aldrig statistiken för individuella inlägg. Men ser det dagliga läsandet antingen jag vill eller inte när jag öppnar bloggen. Men sjuhundra idag känns inte annorlunda än en igår. Jag längtar inte efter sjutusen. Men jag måste skriva. Något i alla fall. Sandkonst.
Men nu “studio“. Pulsen ökar. Publish…