Att läsa är såklart en del av semesterlivet. Härligt att kunna slänga sig själv på soffan och läsa en helt vanlig dag är det ju. Lyxtillvaro.
Läser Ken Follett i helgen.Har läst det mesta som utgivits av honom och Svärdet och spiran är ju en bok man kan hålla sig hårt i såklart. Men hans serie om människors öden under andra världskriget är (nästan) ännu bättre.
Tretton miljoner ex har han sålt av sina verk. Det antalet borde innebära miljardinskomster för honom själv. Han är populär och en storsäljare precis som det finns sådana i musikbranchen, på företagshimlen, bland konstnärerna, i mitt seget skrå. Gudar.
Fast åtminstone när det gäller böcker kan jag enkelt nämna böcker som betyder mer för mig än de böcker som storsäljarförfattarna skapar. Samma sak med musik. Ja i företagsbranchen också. Det är den där lilla inima koncerten som var det största jag upplevt i den vägen. Den där tunna boken som ligger mig varmast om hjärtat gillar inte så många andra. Jag kan nämna något liknande om alla andra också. Att sälja mest, att vara gillad av flest osv betyder inte ett skit när det kommer till kvalitet.
Tröst för vanliga människor är detta faktum (eller missförstånd). Gillar man Camilla Läckberg så är det OK såklart. Hur skulle det kunna vara på annat vis?
Hur som helst är det gott här på kullen. Losvecka. Ja Loosvecka heter det väl. Men för mig blir Loos bara en hänvisning till önödig död under första världskriget. Inget jag vill påminnas om. Dessutom tycker jag det är coolt med “L” “O” “S” och att det saknas historisk förankring – fabuleras har det gjorts dock – för annat.
Men “L“-vecka är det allså. Det går att läsa mer om den här.
Är precis på väg in i “studion” för att skapa dödlig musik. Det odödliga får andra stå för. Det tros och sägs också där att nöjet med att skapa musik är större om många utifrån hyllar den och om pengar trillar in en mass. Men såklart är det inte så. Jag kan gå i god för det. Det är precis lika roligt att skapa “musik” ändå. Serru! Fast jag har märkt att när man säger just det där, eller skriver det som jag gör här, så tror liksom inte folk på en. Jag måste rent av flina lite för mig själv och samtidigt sucka tungt över en värld som inte vill förstå att skapandet är själva grejen, precis som resan och vägen är det. Hjältarna är inte så jävla lyckliga som folk tror. Lyckan är till för all oss som aldrig blir hjältar.
Så det så!
Men som sagt. Fyra timmar. En studio. Jag. == Lycka!
