Ser i tidningen att alla börjar leta sina norska rötter nu. Alla skall vara norrmän. Ja, och jag kan väl inte vara sämre, kan använda mig av gamle Thörns-Hans, förfader som kravlade över gränsen och blev Svensk. Ro-Ro-Ro… Nåja!
Sitter i “studion” ikväll. Mycket blir det inte, men testar lite nya saker. Den nya gitarren såklart, härlig, fast fingrar har man som är svaga och långsamma som sirap. Just det var faktiskt bättre förr. När man tränade varje dag. Det är verkligen inte gitarrens fel. Gillar den. Låter bra. En sköning.
Men att sitta en kväll och testa lite saker. Sådär som man också gjorde förr. Inga krav, bara leka, det är underbart såklart.
Med det där lägger jag den här dan till handlingarna. Vissa dagar vill man inte ha men måste ta och det här är en av de dagarna. Alla får väl sin beskärda del av dem i livet. Rakryggade men lite naggade i kanten vandrar vi vidare.
“Det är bara en katt” för det är det ju. Precis som en myra bara är en myra. Har man sjutton år tillsammans så är det såklart inte “bara“, varken i relationen med en katt eller en myra som man kommit nära. Man älskar. Kärlek kostar på. Det är det där unika hos en annan varelse man älskar. Ja jag är säker på att man kan hitta det där unika hos en höna, mask eller en myra också. Hos en katt är det enkelt. Personligheten, vad det nu är. Det är väl den man lär sig älska. Den som definierar varelsen som är föremål för kärleken. Djur eller människa.
Petitê hette hon. Vi har kamperat ihop i sjutton år. Vid årsskiftet upptäckte vi en knöl på ena frambenet. Den växte sakta och vi besökte en veterinär. Jo det var en tumör. Inte lipom som man kunde hoppas på. Men eftersom hon mådde bra så fick hon hänga med ett tag till.
Men det gick snabbt på slutet. Tumören växte. I fredags började hon få svårt att stödja på benet och foten växte till en björntass. De gick inte längre. Man hade hoppats på en sista sommar.
Idag tog jag med henne på den sista resan. Det är så professionellt alltsammans. Pengar överförs. En spruta lugnande. En infart. En överdos av lugnande, väntan tills hjärtat slutar slå. Sen finns hon inte mer. Jag en gubbe står där och försöker hålla masken. Ingen hade brytt sig ett dugg om jag brutit ihop. Kämpar för att hålla ihop. Men jag släpper taget först efter att jag satt mig i bilen efter att ha tankat. Gråter. Gubbgråter. Saknar. Ser varma ögon, minns en varm kropp som vill ligga nära på kvällen innan jag somnat. Känner katten som trängs med datormusen när jag jobbar. Vi har kommit varandra så nära de sista åren.
Men bara en katt. Fast det gör ont ändå. Man känner sig så ensam. Fast kärlekens pris såklart. Släpper man lös känslor så sänker man sköldarna och öppnar den största sårbarheten av dem alla. Man blir ett lätt offer. Han/hon/det/gud ser sin chans. Vet var det går att göra mest skada. Sadisten. Ja, jo ett försök där. Att hitta någon/något att skylla på. Men det är bara livet och det gör ont att leva. Man lever och man dör. Man kan nog inte klaga ens på han/hon/det/gud. Men försöka duger tänker jag och förbannar högt och argt. Gudarna ler åt mitt patetiska försök.
Så vi begraver Petitê under att av äppelträden. Lillkatten kommer fram och är med när vi skottar igen. Hon, så full av liv, finns kvar. Älskad hon också. Vi som är kvar måste leva vidare fast det gör så jävla ont. Räddare efter varje död att älska någon fullt ut igen.
