Avtryck

Behöver kattsand. Katterna tycker det är för blött åt tassarna ute. Skiter inne i kattlåda. De är högre upp på utvecklingsstegen. Tycker dom. Behöver servas. Så affären. Man får åka ner. En påse klumpfri kattsand. Tre katter gör av med några på en månad. När de inte ids gå ut. Tilltagande tillstånd med ökande ålder. Åttio och nittio och trettio. Om man räknar om enligt gängs jämförelsemetod. Två åldringar och en ungdom.

Men affären alltså. ICA. Jag är väl liksom längst ned på skalan  här i byn. En konstig typ som bara sitter hemma. Som alltid suttit hemma. Som inte äter kött. Som inte jagar. Som inte fiskar. Som inte har skoter. Underligheten själv. Ja och det märks där nere i affären. Nog hejar också jag på folk. Nog studeras det jag köper. Men jag känner ingen. Pratas det så pratas det väder. Eller sjukdomar. Andras.

Men det passar mig utmärkt. Jag är gärna byfåne. Eller en ingen-person. Och visst, allt det där är mitt fel. Det är inget fel på människorna här ute. Snarare tvärt om. De flesta är helt underbara. Men en sådan som jag passar inte in. Men jag får en hel del gjort just därför. Sådant som ingen varken förstår eller bryr sig om. Om nu ingen annan, utifrån, en Jesus, berättar om det. Det måste alltid vara någon utifrån som säger hur det är. Själva kan vi inte sånt här ute på landet.

Inte för att jag passade in i Stockholm heller. Förresten.

Eller i Edsbyn. Ju.

Eller på något annat ställe jag bott.

Det handlar inte om var man bor.

Men med det där är det som det är. Man är som man är. man gör det man gör. Kan väl kanske ändra på sig men vill inte. Liksom. Är en vrång jävel. En som vill gå efter egna vägar. Som alltid velat det. Fast de där vägarna inte finns där ännu.

Ja ni vet väl. Går man upp en ny väg så säger de som kommer efter dig på den nu upptrampade och utmärkta  vägen att de alltid gått där. Så är det bara.  Man får fatta. Tugga i sig. Det också.

Men jag får handla. Jag får betala. Jag får ta mina varor med mig ut från affären och åka hem.  Det är alltid något. Två hej och en nick. Dagens sociala träning.

Det är säkert en del som tycker ett sådant där utanförskap kan låta ledsamt. Men det behöver inte vara det. Inte om man väljer själv. Om man måste. Hans Lidman, Edsbyn var väl en sådan där filur han också. En som fans på sidan om. Skrev gudomligt. Behövde det där utanförskapet för att kunna göra det. Tror jag.  Men någonstans blev det för mycket.  Då tog han revolvern och tryckte av. Avslutade. Ja, det måste vara en revolver förresten. Möjligen dynamit. Som dragspelarens farsa. Grannen. Kabooom. Slut. Borta. Kråkmat.

Men så långt skall det väl inte behöva gå. Inte än i alla fall. Än finns det att göra. Liv att leva. Ja och lust att leva det också. Dessutom har jag ett avtal med han/hon/det/gud att leva hela livet, att inte fuska, nope, målsnöre innan vila. Jag har lovat. Heligt lovat. I ett svagare ögonblick.

Eivor Cedeqvist har gjort en fin bok om Los. Samlad lokaljournalism från hennes egen penna. En sida får K och jag också. ja det är ju lokaljournalistik så de flesta som bor här får väl en sida. Annars finns man inte. Inget märkvärdigt med det. Men man känner såklart aldrig igen sig i berättelserna om en själv gjorda av någon utifrån. Jag har nog en hel låda med urklipp någonstans med sånt. Innan jag tröttnade på att spara. Började kasta. Då när jag fattade att jag inte blir någon annan, bättre, för att någon skriver om mig i en tidning.

Fast Eivor har gjort ett bra jobb. Det är en fin gravsten hon skapar sig och över en yrkeskarriär. En gravsten som kommer stå där. Bli vackrare och värdefullare med åren.  En som ingen behöver skämmas för. Speciellt inte hon som rest den.

Google vill bjuda på resekostnader till San Francisco.  Men jag tycker Google kan komma till Los.  Pitchande ogillar jag så till den milda grad. Be mig göra det och du åker på en smäll. Sedelbuntarna får vara hur stora som helst.

Fast till SF åker jag gärna. Ofta.

Har tandvärk förresten. Det är halvroligt.  den nuvarande budgeten tillåter inte direkt att man åker iväg och fixar. Det där med tänder har ju blivit det som skiljer ut de fattiga från de rika. Man får stå ut.

Nu har jag fyllt på med lite dynga igen. Det hjälper inte i utanförskapet. Men jag ler för mig själv när jag tänker på hur mycket svammel a’la PO Tidholm som jag lyckats peta ner här på bloggen genom åren. Han, den gde mannen, skall ut på vägarna i Norrland och berätta vad som gått fel. Att det blir värre. Att det går åt helvete med allt. Men något skall väl alla leva av antar jag. Hans Rosling hade säkert genomskådat det där. Men borta. Saknad. Bara svartmålare kvar.

Men kompilatorn börjar kallna. En kall kompilator är en olycklig kompilator. Så slutsvamlat. För idag. Åtminstone. Kortmeningskalabalik. Vilket underbart ord egentligen.