Så så så…

Jomenvisst. Anglosaxisk låtsasarbetsvecka rullar. K’s semester är slut. Nytt försök nästa år. Min… ???  Ja min fortsätter väl, men jag tenderar att åtminstone ägna mig åt låtsasarbete. Bättre kan jag inte. Sorry till er alla som lider av det.   Det finns alltid någon som lider har jag lärt mig. Gärna helst då helt utan anledning. Synd att det skall vara så. Fast kanske är det roligt. Att lida. Man borde prova.

Ledighet. Ja det har verkligen varit en kanonsommar. Vi gick ut på ledighet med en lista på inomhusprojekt som skulle ordnas. Visa av en normal Svensk sommar då. Såklart gick vi ur ledigheten utan att att vi hade kryssat av en enda punkt på den listan. Det mesta av tiden har vi faktiskt suttit på en stol i trädgården och förundras över en sommar som varit som man minns att ens barndoms somrar var. Fast de såklart aldrig var såhär fantastiska. Man bara minns dem så. Men i år alltså. Såklart åker alla i hela landet på ångest. Förr skrattade man åt undergångsprofeterna nu hyllar man dem. Med det menar jag alltså inte att man inte skall hantera miljöförstöring och minska vårt avtryck på planeten. Det är den viktigaste uppgift vi har. Det har det ALLTID varit.

Men torka såklart. Aldrig varit med om liknande. Det är synd om bönderna. Ett helvete med skogsbränderna. Ett tag gick vi igenom vad vi skulle ta med oss här om vi behövde dra härifrån fortare än kvickt.  Man kommer fram till att det inte finns så mycket av värde. Egentligen. Fotografier. Lite papper. Katterna. Resten kan få brinna. Kan levas utan. Ja inte ens fotografierna och pappren är väl egentligen så viktiga.  En nyttig insikt. Faktiskt. Stavas Frihet!

Bollnäs är det längsta vi tagit oss bort till under semestern. Det är OK. Visst. Gotland. Västkusten. Stockholm. Öland. Österlen. Inte hade det varit fel med ett besök i vilken som helst av de orterna. Men nu blev det inte så och man kan leva med det.  Vi har i alla fall badat en gång.  Inte illa. Åtminstone för min del. Är nämligen en riktig badkruka.

Trodde väl att jag skulle vara opererad åtminstone en gång vid det här laget. Nu har inget hänt på den fronten. Men hösten innehåller alltså troligen de två operationerna och en, åtminstone under en tid,  mer eller mindre utslagen undertecknad. Men hellre utslagen än död såklart. Det finns grader i helvetet. Det rullar på även inom sjukvården. Ja de kan ju ha glömt bort mig också. Helt säker kan man inte vara. Inte om man bor i Gävleborg.

Fast nu alltså, härifrån, vanliga veckor fram till jul. Jag har inte ens längtats hit, till låtsasjobbstarten. Tänka sig. Fast nu skall det nog gå att dyka ner och försvinna i något kodparti ändå. Strategiskt vore väl annars att ge sig in i politiken nu och ta sig in i riksdagen. Med ett enda syfte då, att ordna den där riksdagspensionen. Problemet är att man då måste hitta någon som röstar på en. Ja det faller alltså direkt det projektet. Någon som röstat på mig har jag aldrig upplevt. Lika bra det kanske. Man skall veta sin plats.  Tur man inte försökt bli lucia.

Hur som helst alltså. Livet är OK här på kullen. Det lär komma några ord härifrån framledes också alltså. Ja och en del kod. Inget av värde såklart. Som vanligt. Men le kamrater…

Senast lästa bok

Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström

Trettiotal. Sverige. Raspolitik. Tankarna (och skrämmande nog försöken) om att använda kunskaperna från växtförädling på människor. Den mindre bemedlade har hela överhögheten emot sig. “Knipsa av de svaga  skotten. ryck upp de svaga plantorna”. Japp, det är Sverige. Läkarkår. Riksdag. Prästerskap.

Läsvärt, välskrivet och förbannat skrämmande!

Alla andra böcker jag läst finns här.

Jodå

Två kvällar i rad. Studio. Eller “Studio”. Lyx. Det är underbart.  För mig. Kanske inte för någon annan. I det där fallet räcker egen njutning. Mer än nog.

Vi badar idag. K hoppar i som ett pro. Jag tvekar. Lääääääänge. Men kommer också i till slut. Blundar och sjunker i med tömt huvud. Som ett fallskärmshopp. Kallt. Märker att jag inte längre kan simma. Axel igen. Får vandra omkring. Nedhukad. Duger inte ens längre som andrahandsmarknadsmaterial. Nope. En spillra av den jag var. Redan nu. Ja och då var jag inte mycket att ha innan heller.

Konstaterar att vinterbadare måste vara galna. “Frivilligt”. Liksom!?

Men sommar här fortfarande. En underbar kväll just nu. Augusti. När augusti är som bäst. Jag planerar återigen för lite studiotid. Eller “studio”-tid då. På söndagskväll väcker vi kodaren igen. Sugen. Men skulle kunna skippa det också. Fortsätta såhär. Bara se på. Aldrig återvända.

Steven King skriver om en Amerikansk författare som låter en svart person i sin bok prata som en svart person. Får ränna gatlopp och be om ursäkt för det, eftersom han själv är vit. Så får man inte göra. Var är vi på väg? Alla är så förbannat känsliga. Gynnar den där känsligheten någon endaste en?

Men jag fattar väl inte. Fast tror på solidaritet och lika människors lika värde. Fast sådana värderingar är väl gammaldags numera. Ute. Renat av dumma. “Roffa åt dig”. Istället.

Fast åtminstone är jag i alla fall inte till salu. Inte nu. Inte förr. 

Egentligen skulle bilen bara fått fortsätta efter vägarna mot mål man inte visste fanns idag. Suget finns där. Men inte bensinen. Men Hälsingska berg och en sjö som är alldeles egen just där för en stund är inte illa det heller.  Man glömmer lätt de verkliga värdena här uppe. Hur värdefulla de är. Allt det där som finns alldeles gratis runt omkring en. Lingonberg. Mansjön. Forsränningen. Stupet nedtill helvetet.

Bensinen räcker inte till Lillhelvetet. Tyvärr. Inte idag. Jag tror att namnet har sitt ursprung i en skogsarbetarkoja placerad just där. Voxnan rinner strax bredvid. All den kalla luften följer samma väg som vattnet. Inget en trött, hungrig, blöt och frusen skogsarbetare i sin koja uppskattar när dagen är slut där på hygget och termometern bara sjunker och sjunker.

Där ger jag mig. Men ger upp? Aldrig!

Äntligen

Äntligen blir det lite studio.  En helkväll faktiskt. Nästan en låt. Och inget handlar om annat än att ha roligt. Tänka sig. Det var annat förr. På Sjuttiotalet. När det handlade om ära och berömmelse. Jag är glad att jag nått ända hit. Nu som gubbe. Visare, klokare, åtminstone i det. Tror jag

Ljusdal idag. Sjukvårdsåterbesök. Men men har glömt bort mig. Finns ingen där som vill veta av mig. Men kanske inte helt förvånande för en person som till och med dörrarna till varuhusen tvekar att öppna för. Det senare är faktiskt sant. Har hänt mer än en gång. Det förra är tyvärr alltså också sant. Vården. Suck. Liksom. Om man slapp. Men pillerburkarna och besöken bara tilltar.

Det enda som saknas i studion är ett glas whisky. Det kan inte hjälpas men det är bensin till musiken. Inte mer än ett glas dock. Jo kanske två. Men det där får väl vänta till framåt jul. Då kan jag unna mig. Fast ur fas har de två blivit. Studio och whisky. Oftast är det för kallt i studion på vintern och alltså inte helt kul att sitta där. Följaktligen inmundigas whisky uppe i värmen. Utan studio. Men kanske borde tränga ihop mig mer i år. I alla fall om kaminen nu äntligen verkar komma på plats här nere.

Det känns som jag skulle kunna dra vidare när jag ändå tar mig till centralorten. De flesta verkar resa iväg någonstans under sommaren. Är det inte Gotland så är det något Europeiskt land. Här verkar det inte ens bli Nordanstig i år. Fjolårets “semesterresa”. Därav suget efter att dra vidare. Bara sticka. Smita. Men gör såklart inte det. Fast jag borde. Egentligen. Kanske. Liksom.

Men bara dagar kvar nu tills man kan dyka ner i glömskan och koden igen. Börjar längta dit. Fråga mig inte varför. Du kommer aldrig förstå om jag förklarar i alla fall.

Senast lästa bok

Fågelburen av Lisa Jewell

Dom bästa böckerna (och filmerna) är alltid de som bara handlar om livet. Livet självt är dramatiskt nog. Man kan ta sig in i varje familj, lyssna en stund, och förstå det.

Det här är en bok om en vanlig familj. Om livet. Härlig. Jag vill bara fortsätta och läsa när den tar slut. Lyfts.

LÄS!

Alla andra böcker jag läst finns här.

Farsan

Farsan ramlar ner från väggen. Snöret som är det sista som håller honom uppe har gått av. Kanske har han något att säga. Där från sin sida. Det är bara så hiskeligt svårt att veta vad. De där sublima meddelandena och flörterna går mig nästan alltid förbi. Jag behöver klarspråk. “Skall vi knulla” istället för “skall vi dansa”. Ett klarspråk de hinsides inte verkar klara av.

Jag får väl byta snöre och lyfta upp igen. Eller stuva undan båda för gott där i glömskans förråd. Bilderna fick föräldrar som  julklapp en gång när jag gick i åttan. Framkallade med svamp på golvet i skolans fotolabb en alldeles för sen höstkväll.  Sen låg de där i en garderob tills jag hittade dem. För stort, för vräkigt, såklart, för den generationen. Men det bästa jag kunde prestera då och där.

Vi tar det lugnt här på kullen. En bok, en soffa, en kopp kaffe. Det behövs inte mer vissa dagar. Det är en vecka kvar på “semestern”. K börjar få jobbångest jag börjar känna längtan.

Det ligger två hundra mil i inkorgen sedan gårdagen. Orkar inte ta mig igenom dem. Jo en donation. En hundring. Behöver den. Man tackar och länkar. Resten får ligga. Kanske orkar man ta sig igenom dem imorgon. Annars får de växa till sig. Blir femhundra eller tusen. Jag är rent av imponerad över min förmåga att koppla bort i år.

Går nog upp och funderar vidare på vad farsan egentligen vill. Sånt gör man bäst i soffan.