Dyrt

En dyrkurva och en Rspberry-Pi hängninng. Just det där är problemet med Pi’en. Det behövs så lite för att den skall ge sig. Duger inte riktigt som den är för verkliga jobb. Inte utan mer hårdvara. Då krävs en watchdog och eMMC. Åtminstone. Beaglebon är bättre där. Men dyrare också. Alla singechipare superklara vinnare. Fast hallonet får duga här hemma.

Ja och tempen då. Hulken la av när vi var borta igår. ville väl sotas ändå. Bli ompysslad. En konstant vind över kullen. Det blir kallt fast mildväder. Så jag shuntar upp när jag kommer hem och startat igen. Då blir det sådär. Nu nedshuntat igen. Köket, husets kallrum, blir kallare idag igen. Ekonomieldning. Nåja.

Jag har konstant tackat nej till intervjuer under förra året. Igår ett svårare case. Men det blev nej. Jag får ändå mest skit av de där intervjuerna. Någon tycker de är roliga på min bekostnad, kufen från Los, andra ringer och vill ha en radioapparat från 1955 lagad. Mer ger de aldrig. Så nej numera alltså. Den som är världsförbättrarna kan få finnas i det där. Till slut blev det alltså nej på frågan igår också. en kände mig åtminstone hedrad över att få frågan just därifrån. Jo det är en annan sak när det pratas bara VSCP. Då kan ja ställa upp. Men vem vill prata bara om det? Ingen. Nåja, någon enstaka. Ja, ja, ja, nu låter det som jag får massor av intervjuförfrågningar. Flera i veckan. Nope. Det får jag inte. Lika bra det alltså. Har lämnat scenerna. Ja utom här då. Det är sannerligen ingen brist på information om varesig mitt liv eller min gärning om man nu skulle vara intresserad av det/den.  Så jävla hemlig är jag inte.

Idag lekdag.  Imorgon också.  Jag skall inte ens försöka låtsasarbeta. Har ett Freescalekort med accelerometer och lite annat på som jag tänkte ge mig på. Ja det är väl ett NXP-kort numera. Ja det blir väl en demo av det till slut. Brukar bli det. Ja nytta med nöje heter det väl. Just de här dagarna kan man gott vara lite avundsjuk på mitt liv.

Nope, kommer antagligen inte att träffa en själ idag utanför familjen. Gjorde väl i princip inte det igår heller trotts alla människor jag mötte. Drömmer om en liten stuga vid ån bredvid en gamelbjörk med mil till närmaste granne ändå. Fast fiber såklart. Inte är det väl så konstigt att man upplevs som ganska knäpp. Men jag tar det. Hellre det än att vara en vanlig samhällsmedborgare utan en enda utstickande och irriterande egenskap.

Kanske.

Eller något.

Men nu alltså LEK. När fan blir gammal osv.

Ja och behöver man lite perspektiv på sin tillvaro kan man studera denna bild. Jorden och månen sedda från Mars. Jag hävdar bestämt att allt handlar om just perspektiv. De absoluta sanningarna, ja, de existerar helt enkelt inte.

Ljusdal

Ljusdal. K har möte. Jag har ingenting annat än ett antal timmar att fördriva. Provar med Granngårn 8:30 en onsdag. Men stängt. Ingen planteringsjord säljes denna tid till huvudorten inkomna Losbor. Så jag tar varvet runt Kyrksjön istället. Tradition de här gångerna vi är nere. Vinter som sommar. Tar en timme ungefär. Om man fotograferar lite. Möter en del människor. Vissa hejar, andra tittar surmulet ned i backen. Ovanligt många hejande idag faktiskt. Alla hjärtansdagsglädje kanske.

Nehejdå, det är inte kallt. Men rått och en lätt vind. Så jag fryser. Skulle gjort det säkert utan både det råa och vinden. Men nu får de där två stå för det där. Men går man blir man varm till slut. Däri ligger skillnaden på att sitta som en klö programmerare hela dagarna och vara ute och röra på sig som en riktig människa. Programmering är alltså inte ens ett jobb ens när det är det. Det minsta man kan begära är väl ändå lite svett av en arbetande. Svett från en låtsasarbetande är lika ovanligt som tårar från en krokodil.

Men själv kommer jag såklart inte så långt som till riktigt arbete. Jag som varken har lön eller bidrag. En nolltaxerare av rang, Ja minustaxerare eftersom jag ändå måste in med fastighetsskatten jag med. Lågt stående alltså. Lägre stående än en av samhället understödd. En som det inte är någon ide att understödja. Till och med min arbetsförmedlare uttryckte saken så. Ja och det har han alltså helt rätt i. Det är jag den förste att erkänna.  Men det har aldrig varit fint att (låtsas)jobba på. Åtminstone innan någon där uppe får för sig att det är det och utdelar ett pris. Då vänder det. Blir jättefint. Men aldrig på sina egna meriter. Lånar man däremot pengar, plockar ut stor lön, kör på. Japp, då blir man en framgångsrik en. Jätteframgångsrik rent utav. Man behöver inte ens betala tillbaks. Eller bygga något bestående. Bara påstå det.

Ja det där hinner jag fundera över innan jag ens blir varm. Sen går jag mest. Det tar alltså den där timmen. Jag styr kosan mot biblioteket. Bluetoothboken och kollegieblocket med mig. Jag är nämligen en av de där som måste lära mig saker innan jag kan dom. Japp, det finns sådana kvar i världen. Men lugn vi är snart utdöda. Men en timme där också. Lär mig lite faktiskt. Vem är det som sagt att gamla hundar inte kan lära sig sitta?

Men den där semlan hägrar alltså. Jag har längtat sedan igår. Så storstegen mot Coop. Gubbgänget sitter inte kvar som de brukar, noterar jag besviket. De har varit underhållande varje gång. Det finns en semla kvar. Den hugger jag. Tjugo spänn så får jag kaffe till. Billigt. Jo semlan är inte stor. Kaffemuggen av papp och cappuccinon från automat. Men ändå. Det här är vad min budget mäktar med idag. En av gubbarna kommer in han med. Pratar med mig som om han känner mig. Tydligen har jag blivit en i gänget jag med. Känns lite olustigt. Fast rätt åt mig. Men han är vänlig. Det är inte varje dag jag möter vänligheten. Men han skall tydligen bara köpa bröd. Jag vandrar upp till cafe’delen på egen hand. Där sitter Hassan. Turkisk Kurd. Ser han en snäll person viggar han gärna en slant eller för den delen blir bjuden på en macka eller en bulle. Han har gjort det här till en livsstil.

Jag tänker, på äktsvenskt vis, sätta mig vid ett eget bord. Men det tillåter såklart inte Hassan. Här skall pratas. Problemet är bara att förra gången det skulle pratas så var det svårt eftersom Hassan bara pratar Kurdiska och lite lite Tyska. Men vi diskuterar livet. Hans Svenska är bättre nu. Han bor i Sundsvall sen en tid. Ja utanför. Flyktingboendet har flyttat från Delsbo och ditup. Är här på besök hos vänner. Skulle behöva pengar. Mat och bussbiljett. Men vi pratar om annat istället. Han vill gärna återkomma till pengar. Sitt behov av dem. Men jag känner Hassan nu. Idag blir han utan. Jag behöver det lilla jag har själv. Han får försöka med någon annan. Ja och det vet jag ju att han gör.  Men jag gillar Hassan.

Semlans bulle är väl tre dagar gammal skulle jag tro. Inget fel på resten. Men Hassan pratar så jag märker knappt att jag får i mig den. På det hela taget är den efterlängtade semlan en besvikelse alltså. Sluta längta efter saker noterar jag i mitt i hjärnan inbyggda noteringshäfte. Det som bevarar det som skrivs ner i mindre än femton minuter. Alltså gör vi om det här nästa år. Får förska få tag i en ny semla innan säsongen är slut.

Men hejdå på Hassan såklart. Handlar. Det nödvändigaste. Hassan dyker upp igen och vill lägga en burk raktvål i min vagn som jag skall betala åt honom, men jag säger nej och ler. Ja och så ut. Glömmer en franska. Den som vi skall ha till lunch. Men det upptäcker jag såklart inte förrän hemma. Hassan ser jag igen efter att jag varit på Granngårn och köpt jord. Han kommer över järnvägsspåret och sätter kurs mot Lidel. Han kan ju Tyska han. Ja inget fel på Hassan. Utom möjligen att han är så beräknande som han nu är född. Vet man bara om det så är dock allt ok.

Ja sen väntar jag och väntar jag. Tar några varv i köpingen. Ja tills möten tar slut. Hemåt. Bilen tar oss både dit och hem. Jag tacksam för det. Mer begär jag inte.

 

Dagar av skam

 

Det finns dagar då det inte händer något av värde. Ändå händer det saker av värde såklart. Det ramlar in en massa besked. Bra och dåliga. Bara bra för mig. Dåliga för andra. Själv flyter jag som semmelgrädde ovanför alla de där beskeden alltså. Alla möjliga och omöjliga fyller jämnt. Det firas till höger och vänster. Alla äter semlor. Mer än en. Men Mats Q. äter ingen. Kapitalistvägrar. Snabbkolhydratsvägrar.  Jag skottar mig trött. Men inte hjälper det. Väl inne igen letar jag inspirationen. Gör det hala dan. Letar och letar. Men inte går den att finna. Inte ens under mattan är den. Eller bakom dörren in till servern. Eller i en dator nära mig.  Så jag vandrar runt lite. Går ut och fyller fågelmat. Fint väder är det. En sådan där underbar februarivinterdag är det när till och jag kan tycka en vinterdag är OK. Men ingenstans kommer man. När det är vinter sitter man fast på gårdsplanen. Det är liksom ingen ide att hållas ute. Så in igen. Vandrar runt. Letar lite. Slösurfar lite. Försöker hitta en ingångstråd om och om igen. Det blir väl någon oinspirerad kodrad. Jovisst. Så ringer sotaren och ställer in för imorgon. Jag får sovmorgon till sju. Eller halv. Eller sex. Men i alla fall sovmorgon. Så upp och laga mat. Sen hämta K. Rapport och så ner igen. Inget nu heller. Twitter. Twitter. Twitter. Aftonbladet. Twitter. Twitter. Twitter. Mail. Twitter. Twitter. Twitter. Aftonbaldet. Twitter. Twitter. Twitter. Mail. En kodrad. Twitter. Twitter. Twitter. Ja sådär. Ingenting. Inte blir det många stenar lagda på andra stenar inte. Noll. Eller en artondels sten. Ett gruskorn nästan. Så nu sitter jag här. Är det någon ide att sitta kvar? Skall man ge sig? Skita i det här? Hoppas på morgondagen? Då kanske!? Jag har en bra bok. En sådan där som man bara måste läsa ett till kapitel när ett är utläst. Inget bra när man skall sova. Underbart annars. Men ingen semla idag. Hoppas på morgondagen. En tjuga skall man väl kunna undvara. Coop. Kaffe och semla för en Selma. Samtidigt kan jag lyssna in gänget som träffas där. Lära mig något av livet. Hinner nog runt Kyrksjön också. ja och en sväng på biblioteket. Kanske Granngårn också. Jord. Det skall planteras om. Överallt. Våren kommer. Sommaren kommer. Blommor skall ha att växa i. Måste väl ta tag i det här på kontoret också. Pelargonerna. Sydafrikanerna. Vissa från många släktled tillbaka. För det är ju så. Skott efter skott som vandrar genom generationer. Fantastiskt egentligen. Men jag tror nog att jag ger mig i alla fall. Fyller pellets och vandrar upp för trapporna. Men det var visst något som skull lastas ur bilen också. Får väl ta det också alltså. Nattjobb. Eller i alla fall kvällsjobb. Längtar bort. Långt bort. Dit där vindarna är varma. Ja havet får gärna var varmt det också. Om det finns där. Annars kan det få vara kallt. Fast helst hav såklart. Det drar. Alltid. Vattnet vill ha oss tillbaks. En dag tar det oss. Såklart. Vi spolas ner med bäckar och åar. Men det tar ett tag. Fast ge sig var det alltså. Hungrig. Utan anledning. Men det suger i magen. Stor mage stort sug. Liten mage litet sug. Ja som det är. Men man får  väl hålla sig. Jodå. Kan det ibland. Men sällan såklart. Det ser var och en som möter mig. Karaktären. Dålig. Obefintlig. Men som det är. Man borde kanske ge upp. Sätta sig bara. Vänta. På något annat. Eller kolla på farmen och melodifestivalen.  Lära sig alla bidrag genom åren utantill. Som en vanlig människa. Som en riktig människa. Ja det där tål att tänkas på. Det får jag göra inatt. När jag sover. Tänka. Fundera. Men sova. Imorgon är en ny dag. I Ljusdal. Tänk. Vad man får se. När man går i mina skor, Godnatt!