“ja jävlar, det hände”

Minusgrader ute och usch. Det är inte mycket sommar kvar. Hatar. Varför jag inte gör som Sädesärlan och drar iväg vet jag inte. Kan en så liten fågel ta sig till Afrika så borde väl jag kunna ta mig till södra Europa. Hålla mig undan. Tills vitsipporna lyser i backarna. Komma tillbaka då. Det vore enklare. Säker är jag på det.

Men här sitter jag alltså. Det vackra folket kontrollerar världen. Ja och vi andra låter dem. Hjälper dem. När vi ber om hjälp eller behöver den få finns de inte för oss. Det vackra folket har nog med sig själva. Men man skall såklart inte glömma att det där är det vackra folkets enda uppgift. Att tänka på sig själv. Det enda jag är avundsjuk på dem för är hur enkelt de tar det som de anser är deras.

Jag sätter på kaffe. Morgonkaffe. Dumt bara det. Men jag har aldrig krävt att bli ansedd som ett geni. Jag är glad om jag får finnas. Det finns inte ens ett krav att det “finnandet” skall vara i andras ögon. Det räcker om jag själv känner och tror så. Det borde hur som helst inte vara för mycket begärt att få finnas. I alla fall om man sitter själv som jag gör och åtminstone fysiskt sällan stör någon.

Jag har en livestream från Times Square uppe fortfarande. På något underligt sätt så lugnar den. Människorna, staden och pulsen på enda sidan. Skogen på ena sidan.  Ja även om den representeras av en livestream i det ena fallet.  Man behöver båda och just nu saknar jag människorna. Skulle behöva en stor dos storstad rakt in i kroppen. Prag eller Warszawa skulle sitta bra. Skjuta in den där efter att ha hittat en bra ven och sen leva den tills man vill spy upp alla intryck. Skogen och berget brukar kännas bra och okej och självklart  hemma efter några dagar. Det råder liksom aldrig någon tvekan om var basen ligger ens i de sämsta stunderna.

Men höst. Jag gillar egentligen den. När det lugnar ner sig finns det tid att göra saker. Men det är det där med dåligt med pengar och eldningssäsong som är så jobbigt. Det är ett halvår som är en strid med kniven på strupen.  Varenda liten sak som händer kan stjälpa en. Men man har det såklart som man förtjänar. Vartenda fängelse är fullt av oskyldiga. Detsamma gäller konkursade företagare. Du hitta inte många skyldiga.  Omständigheter och “andra” är ofta de som hängs ut.  Själv är jag  definitivt skyldig till det liv jag lever. Dåligt som bra. Också beslut, om de harmlösa som får oväntade konsekvenser, får man stå för. Ibland är ens handlingar och beslut helt enkelt livsavgörande även om de till synes är triviala när de sker. Ja och då får man ta dem därifrån. Köra på ändå. Det tjänar liksom ingenting till att sitta och grina.

Lantmäteriet skippar kartorna nästa år. Tjugo år senare verkar alltså papper bli ocoolare och ocoolare som något att ha information skrivet på. Det papperslösa kontore som skulle tjoffa in med en smäll smyger sig på istället. Snart står vi där och inser “ja jävlar, det hände”.

Ett TV team står på Times square och filmar ett inslag just nu. Lokal tid 02:46, temperatur 22 grader. De tycker att folket i London är lite underlägsna. Småstadsbor. Ja och i London tycker du ju såklart att de är coola. Mycket coolare än småstadsmänniskorna i Stockholm. Men Stockholmare är ju jävligt mycket coolare än de där bönderna som befolkar Gävle. Ja om du frågar dem alltså. Ja och Gävleborna sätter inte Ljusdal högt på coola, tuffa himlen. Ja och man kan såklart vara helt säker på att det inte finns en enda Ljusdalsbo som tycker att Los är ett coolt ställe. Ja och här på en kulle sitter alltså jag. Också här finns det coola och ocoola. Ja och sen dragspelaren gick bort finns det inte många coola kvar på den här kullen. I New York vet förresten inte en jävel att Los existerar. Än mindre att jag gör det.

Men vem som helst inser ju det absurda och barnsliga i allt det där. Det är så fånigt. Ändå genomsyrar det där samhället. Synen på människor. Var pengar satsas osv. Kan man annat än att sucka åt sådant?

Reportern på Times Square har förresten röd kappa. De två medhjäparna svarta jackor. De väntar på något. På vad blir morgonens drama. Har jag ett liv eller har jag ett liv?

Annars kodas de på. Sten på sten dag igår. Men jag staplar (stapplar bitvis också) på. En sten läggs på en annan på det som skall byggas. Hoppas på mer eufori idag. Men hittar grejer som jag måste göra om när jag skall fixa det som egentligen skall göras. Det är alltså lite som ett offentligt byggprojekt. Det går mer tid än beräknat. Kostar mer. Nåja, kostar…. Möjligen kostar på. Fast alltsammans håller mig i alla fall sysselsatt.  Kunde kanske ha blivit en terrorist eller aktiemäklare om det inte varit så. Hemska tanke.

Hälsningar från vischan.

ps 03:13 så stack TV teamet ds

Blossa 2017 – här är nya glöggsmaken

STOPPA PRESSARNA!

Mango, spiskummin och chili sätter smak på årets årgångsglögg från Blossa, som hämtat inspiration från Indien. “I Blossa 17 Old Delhi ger mangon en tropisk fruktton som både kompletteras och kontrasteras fint med de traditionella glöggkryddorna”, säger Åsa Orsvärn från Blossa i ett pressmeddelande.

Source: Blossa 2017 – här är nya glöggsmaken | Hemmets

Äntligen dags för det smarta kylskåpet? Nu ska Electrolux koppla upp allt – Computer Sweden

När vi visade Screenfridge redan år 2000 tillsammans med Ericsson fanns inte allt det som behövdes för att få det att hända. Konsumenterna var inte redo…

Utan öppna protokoll så gäller det där fortfarande. Gissar på en till Silo med Electrolux namn på. Trist. Suck. Gäsp. Ja och då, 2000, det sas att vi var Sveriges bästa gubbar och gummor, men det var i själva verket mest ett skämt som kostade hundratals miljoner.

Source: Äntligen dags för det smarta kylskåpet? Nu ska Electrolux koppla upp allt – Computer Sweden

Nåja

Såja, det får räcka, en dag är slut. Igen. Men jag nöjd. Ganska. Förr skulle jag inte gått och lagt mig nu. Kört på. Eftersom det flyter. Ibland kunde det gå två dygn. Ja och lite till.  Inget ovanligt såklart i mitt skrå. Deadline och flyt och nattjobb. Det fungerade så. Och även om jag aldrig älskat tiden mellan 03 och 06, hundvakten,  så har resten varit eufori i mångt och mycket. Men nu vid sextio tröttare. Skulle kanske orka det där nu också. Men vet att det kör slut på en gammal gubbe. Det tar längre tid att komma igen numera. Som efter de mycket sällsynta berusningarna. Så man kan lika gärna ta det lite lugnare. Köra på i maklig takt. Sega på.

Utanför fönstret regnar det. Kallregn. Termometern är nere på sex. Sjunkande. På onsdag pratar man om snöblandat i Härjedalen. Brukar betyda här också. Det är höjden tror jag. Höjden som binder fast oss med Härjedalsvädret. Ja den och en passage ut mot  Norge och Atlanten. En krigsgubbe, grönman med guldaxlar,  sa en gång att den där passagen var strategiskt intressant för kryssningsmissiler mot öst. Men inte fan vet jag om det var sant. De där gubbarna har så mycket konstigheter för sig. Ett år på Chefen för kustflottan i storm och fint väder lärde mig det. Inte många med hjärncellerna i behåll där. Skrämmer. Ja hur som helst, väder kommer det in den där vägen.  Atlantvindar och Atlantfukt.

Men sängen alltså. Bok om träd och deras liv ligger där och väntar. Lite tyskflummig sådär. Men det passar ju mig. Sen köper jag kanske inte alla ord som skogvaktaren skriver. Men öppnar sinnet, läser, och ser vad som händer.

Godnatt!

Om “flow” igen.

Alla som har ett kreativt jobb känner till den där kreativa processen. Den som utmynnar i “flow” eller att befinna sig i “zonen” som en kompis benämner det. Jag har varit där en vecka nu. Det är underbart. Det är förtärande, förgörande – som att bränna sitt ljus i båda ändarna – upphöjande, sänkande, exploderande, imploderande och allt annat man kan tänka sig samtidigt. Det händer helt enkelt saker under de här perioderna. Mycket saker. Det blir också som bäst det som skapas under en sådan period.

Jag har ingen aning om det vetenskapliga stödet för existensen av det här “flowet”. Ledare och chefer får i alla fall aldrig lära sig om det på chefskurserna. Jo en chef har jag faktiskt haft som förstod. Stockholm, Täby, 80-tal. Men där fanns den totala tilliten. Bara det blev gjort så…

Som allt annat så har “flow” en motsats. Långa perioder där man bara lägger sten på sten. Perioder när man hellre skulle göra annat egentligen. Perioder som sållar bort de svagsinta. De som inte litar på att det kommer en ny period av full fart igen någonstans där framme.

En psykiatriker ser såklart direkt likheten med den manodepressivs svängningar. Ja och nog finns det många likheter. Men här handlar det mer om en kontrollerad uppenivå/nerenivå. Men gränserna är såklart hårfina. Själv tror jag att det helt enkelt handlar om att man hamnar i det här tillståndet när alla kunskap och insikten om vad som skall göras helt plötsligt befinner sig på rätt plats. Det behövs inte funderas så mycket. Man behöver bara göra. Köra på. Levererar.

I det där lägga sten på sten tillståndet finns ju också den där informationsinhämtningen. Den pågår iof ständigt men för projekt fungerar i alla fall jag så att jag bara matar på och matar på sen får hjärnan ordna till allt det där så bra det går. När den gjort det då är jag i “flowet”. Japp, det där fungerade inför tentor och annat också. Det var bara att hoppas att tentadatum och genombrott sammanföll.

Men jag vet att det är förgörande det här också. Speciellt om tiden mellan “flow” och “ickeflow” drar ut på tiden. Det är då man kan fuska med sprit och droger. Tvinga sig över, ja eller vänta som alternativ då. Inte alltid lätt om en värld kräver av dig att leverera. Oavsett så bränner man sitt ljus i båda ändarna. Det är förgörande. Det går inte att komma ifrån. Men att få ynnesten att tappa av universums ström av samlad gemensam kunskap måste väl vara det. Vår samlade kunskap tillgänglig under en period att fritt använda till att skapa annat med är såklart egentligen för stor att handskas med för en som bara är en dödlig.

MEN…

försök berätta om det här för någon som aldrig varit där. Det fungerar inte. Det finns inte en chans att få en sådan människa att förstå. Jag måste dra en liknelse för att klargöra.

Min farsa visade mig en gång hur man går med slagruta när han skulle gräva en brunn. Tälj en videkvist till en klyka, ta den med korsade hände och gå fram och tillbaks över marken. Ja och se, helt plötsligt så böjer den sig ur ens hände med en kraft man inte fattar. Jag skall låta det vara osagt om det finns vatten just där eller vad som händer. Men har man känt det där så vet man vad det handlar om. K förnimmer det där också. Men hennes bror kan vandra fram och tillbaks hur mycket som helst utan att något händer. Det är såklart lönlöst att försöka förklara. Han kommer aldrig att tro på vad man säger. Ja alltså det som en ickeblind skulle råka ut för i en värld av blinda. Så är det med “flow” också. Kreativitet går inte förklara.

Så därför tillbaks till min värld av kod i flow.

I boken jag läser  (som är självutgiven) är tackordet till “Inte en jävel”. Skall man tacka en gång så kunde man ta efter det. K och jag. Inte fan finns det någon annan att tacka. “Inte en jävel”.