Icke dansk

 

Ett kontor. Sol, ute. Sommar. Det känns som “Macken”,

“Hej kontoret”

Men det är på låtas såklart. Det var iof “Macken” också. Lika för lika. Jag njuter av känslan. Njuter av sommaren. Sätter på kaffe. Tänker att kanske skulle man vara ledig. Sitta på altanen vid sin stuga där vid havet, lä i en vik, västkusten. Andra vindar. Helt gratis är de där drömmarna. Men kanske lite löjliga. För jag skulle inte kunna sitta där så länge. Innan myrorna i kroppen börjar krypa omkring mot andra mål än de jag har för dagen. Om jag nu inte lyckades somna. Då kan jag bli kvar. För trött är jag. Alltid numera. Hela vägen in i själen.

De där förbannelsen att höra vad folk tänker. Vad skall den vara bra för? Ingen har någonsin haft nytta av den förmågan. Ingen. Det är en förbannelse.

Jag kämpar mig igenom ett Danskt tekniskt nyhetsbrev. Danskan är inte enkel för en Norrlänning. Men det går om man försöker. Ofta finns där något som inte finns här. Fast det är så nära mellan oss. Kontinenten. Över bron och en annan värld. Japp, den vägen kan man också fly.

Men det är såklart Ulf Lundell och sådana som han som sätter sig i bilen, kollar att man har pass och kontokort med och sen drar söderut, full gas mellan fartkamerorna. Vi andra få nöja oss med att någotsånär hålla bilen fungerande och få till mat på bordet. Vi vanliga är inte som dom upphöjda.

Drar ner persienner. Måste alltså hålla solen ute. Den jag längtat mig sjuk efter i ett halvår. Nu duger den inte. Skäms varje gång jag vrider de där sakerna mot stängning. Man borde väl bara ta in nu? Eller Hur? Njuta. Rätt vad det är så är det snöslask och vinter igen.Ja och då flödar minsann ingen sol in genom fönstren hur än mycket man vrider upp de där persiennerna.

Läste förresten igår att solen ibland kastar ut protoner som klarar av att färdas till jorden på trettio minuter.  Ljuset tar åtta. Vinner såklart. Snabbt som en iller är ljuset.  Men trettio minuter är inte så dåligt det heller. Det där händer under solstormar. Solstormar händer när de händer. Ja om fötter har något med det att göra vet jag däremot inte.

Vill man bygga luftskepp, ja, som inte är en så dålig ide, bör man välja helium istället för vätgas. Japp, Hindenburg och journalfilm och New York,  är väl fastbränd på näthinnan hos de flesta.Tyskarna kunde inte använda helium som de ville efter Amerikanskt embargo. Det mesta är ju Amerikanernas fel. De gör som de vill. Nu som då.

Förresten. Helium. Det finns inte så mycket i atmosfären. Det mesta av det helium som finns på jorden slinker ut utanför vår atmosfär. Rymdfarare. Så hur framställer man helium då? Ja en källa är alfastrålning. Addera en elektron och du är hemma. Men vanligast källan är naturgas. Kyl ner den. Det som är kvar i flyktig form är helium.

Jodå.

Lätt som en plätt är det. I teorin. Säkert förbannat mycket krångligare i verkligheten. Som det mesta.

Skatorna kraxar i på skarpen här ute. Men persiennerna nere är det inte lätt att veta varför. Men man får gissa på katten. Någon av dem. Skatparet bor i den stora granen. Får en eller fler ungar varje år. Skatungarna samlas i grupper som blir till ligister som far omkring i grannskapet under hösten och hittar på jävelskap. När vintern kommer har de ett helvete. Som förstaårig skata får man använda all sin intelligens för att överleva en lång vinter.

Jag gillar skator.

Ambulanshelikoptern här igen, passerar precis nu över kullen. Man undrar såklart vem som är drabbad den här gången. Ja och när det är ens egen tur. Vi reser i alla fall med stil vår sista resa härifrån vi Losbor numera.

Idag är det 1259 dagar kvar. Just idag känns det som en oändlighet.

Blåsten

Underbar sommardag. Här. På kullen. Ute. Jag borde ut och gå. Men stannar inne. Skall ta upp det där med mig själv på eftermiddagen igen. Ge mig ut och hälsa på kråkan där uppe på berget på hygget eller inte. Den som vaktar. Vårt. Sitt. Allt.

Japp, det blåser. Vindbyar som ruskar om. Huset ruskar av sig dem. Den gamla damen här utanför fönstret som är full av körsbärskart likaså. Massor av körsbär i år. Det där sammanfaller av någon anledning med Sverige med i VM i fotboll. Varför då? Varför så sällan? Men det är klart. Kan inte klaga de andra åren heller. Den gamla damen skämmer bort oss varje sommar. Söta bär. Vi får vårt. Fåglarna sitt.

Jag måste vattna blommor. Pelargonerna. Prata med dem. Det är full fart nu. De växer. De lever fullt ut. Mina tanter. Det är så jag ser dem. Tanterna. Men inte som björktrastarna. Inte tjattrande tanter. Dom här är tysta och eftertänksamma. Pratar bara när de har något viktigt att säga. Inte som jag alltså. Jag har att lära där. Björktrastarna med.

Fast lyssna kan jag.

Det hävdar jag bestämt.

Om inte något gör mig nervös. Då pratar jag bara på utan att tänka och mycket på vad som sägs av andra.

Dåligt. Jovisst.

Också idag skulle jag kunna ta bilen och åka iväg, bort, långt bort, utan mål. Den där bristen på mål känns viktig. Att ge sig ut och söka något man inte riktigt vet vad det är. Brister kan vara själva fördelen med något.

Det är dags att klippa sig. Definitivt. Annars är det snart dags för hårsnodd igen. Måste ta tag i alltså. Måste…

Det finns många måsten.

För många.

“Paradisö” – tänker andra.

Som flykt.

Inte jag.

Mer inne på skogskojan. Jag. En älv. En björk.

Som flykt.

Men handla idag. Verklighet. Alltså ser jag människor. Andra. Det är nog bra. Att se utanför Åkes värld. En stund. Fast några djupare akademiska diskussioner blir det såklart inte.

Men det gör inget.

Inte längre.

Nu skall jag ge blommorna lite vatten. Sen så… ja då får vi se. Sten på sten antar jag. Är det inte så de flesta av oss ändå håller på?

Dom ljuger

 

Rapport. Jag somnar i soffan. Hela eftermiddagen har varit sådan. Trötthet. Den där snölavinströttheten. Den som forsar över en på eftermiddagar ibland. Som inte vill inte lämna en. Straffdomen. För att man inte sällar sig till dem som tror. Träning för att vara död . Kanske. Kommer efter sextio. Stannar sen. Lämnar en aldrig.

Sophämtning imorgon. En av månadens händelser. Man måste förbereda. Tömma tunnor. Dra fram kärl. Det som aldrig blir mer en kvartsfullt. Jag har aldrig fattat hur man kan fylla det helt. Nope. Inte ens vårt som är den minsta storleken och med ett hämtningsintervallet som är det längsta.

Nope, inte en susning.

Metallica skänker 50% av prispengarna från Polarpriset till Stockholms stadsmission, 25% till Childhood och resten till det Afganska musikinstituitet. Sting gjorde väl något liknande. När han vann. De växer av sådant där musikerna. Blir till giganter också på det mänskliga planet. Man kan nämligen också vara ett girigt svin och ändå vara ett geni.

Människor träffar jag inga idag. Det var några dagar sedan nu ord växlades med en annan levande än K. Det blir längre och längre emellan de där mötena. Samma med mail och telefonsamtal. Oftast gör det mig absolut ingenting. Men när det gör mig något värker det som eld i magen.

Jag möter ibland folk som “älskar Los”. Ja som jag tidigare mött folk som älskat Uppsala, Stockholm, Katrineholm och Edsbyn. Jag litar inte på de där människorna. Inte en sekund. Skulle inte låna ut en trasig cykelpump till dem ens. För de ljuger. För sig själva och för världen. Japp, allesammans. Egentligen hör de bara inte sina egna klagorop. Egentligen har de aldrig fattat att allt det där handlar om flykten, flykten från sig själv, den enda flykten som man aldrig kan lyckas med. Egentligen är de alltså bara dumma som spån. Man vet det så fort de hurrar och är nöjda. Utveckling uppstår ur missnöje. Stagnation och död ur de nöjdas regnpölsstillastående värld.

Ända älskar jag Los också på mitt sätt.

Ja och hatar. Innerlig.

Men när jag säger att jag vill härifrån är det såklart mig själv jag vill fly ifrån.

Men hur gör man det?

Utöver att sätta en revolverpipa i munnen och trycka av.

Innan jag somnar till Rapport hör jag att folk ger sig ut efter pilgrimslederna igen. Det tror jag är bra. Undrar man över vart vägen framåt går, framåt bör man söka den. Det kan man bara göra själv. Men +300000 efter Camino de Santiago.Då är det något annat. Utflykt med klasskamraterna. Han/hon/det/gud blir alldeles för blyg för att vägleda en då. Bättre då att ta en av de Svenska lederna. Eller vandra efter gatorna i New York. Det är inte platsen. Det är vad man tänker när man vandrar som är grejen. Det fungerar liksom inte som med fejjan. Eller Svensk Damtidning.

Paulo Coelho är väl skyldig till en del av det där vandrandet. De litterata skrattar hjärtligt åt honom och hans verk. Inte jag. Men då är jag inte en av uppnäsorna heller. Men inte en av följarna heller. Jag står faktiskt här stadigt helt själv.

Uppnäsor står lågt i kurs här på kullen. Förresten. Apropå. Liksom.

Själv vandrar jag alltså efter elljusspåret här uppe på berget. Det räcker för det mesta. Kråkan med bo där vid hyggeskanten ser mig som sin fiende. Jag den som min vän. Jag har aldrig nått blåmes eller talgoxestatus bland människorna. Hör mer hemma bland kråkfåglarna. Men bara som jag ser det själv.  Fast det är fjäril jag skall bli i mitt nästa liv. Såklart. Metamorfosen. Ett sådant vackert ord.

Fast ganska mycket uppnäsa är man väl såklart själv. Blir en så fort man tycker något. Har en åsikt. Såklart. Går inte att komma undan. Allt handlar om perspektiv.

Skitsamma.

Egentligen trivs jag ganska bra.

Här i Los och med livet alltså.

Det vore väl fan annars.

Liksom.

Läser en Leonard Cohen biografi. Har kämpat ett tag med den. Men skall igenom den nu. Är inget super fan av Cohen. Men lyssnar gärna. Fast det är väl just de där människorna som intresserar mest. De man inte har greppat ännu. Japp, gillar biografier. Men löser hellre om personen som sitter mitt emot på tunnelbanans blå linje  än om en kändis. Det är bara det att deras böcker aldrig publiceras.

Skit är det.

Tycker jag.

Men jag tycker en jävla massa.

Borde programmera istället. Göra nytta. Eller tro, inbilla mig, att jag gör det. Dagar som den här kan inte ens jag uppbåda den entusiasm som ens får en nära en tanke att allt samman leder någonvart. Alltså ungefär som andra ser på en antar jag. De som vet hur man skall leva sitt liv. Japp, som jag vet hur de skall leva sina. Man är ju expert på det där. Andras livsväg. Eller den de borde ta. Sin egen. Nåja. den haltar fram. I bästa fall.

Men klockan är kvart över tio. Kanske skall jag knappa in några rader. Det är ändå ett livsverk det handlar om. Sådana tar tid att åstadkomma serru. “Ja det där är väl ett jävla livsverk” kastar du ur dig. “Som ingen använder”. “Ingen känner till ens”. Men det handlar inte om det heller serru. Ut och ensamsegla ett år. Fatta. Vad det handlar om. Sen kan du skriva din roman. Den behöver inte ens bli “klar”.

Där är slutet. På det här svamlet. För idag åtminstone. Två timmar låtsasjobb sen sova. Midnatt. Spöktimme. Jojo.

Försöker

Försöker “jobba” lite med en låt i studion. Men datorn är slö, ljudkort dåligt, det vill sig inte, hackigt, jag är slö jag med, gäspar, det vill sig inte det heller. Så jag ger upp. Nedstämd. Vill kasta skiten i sjön. Varför handlar allt om att ha råd att köpa grejer för?

Ute regnar det. Det är en sådan där ljuvlig sommarregnvädersheldag. Sätter mig vid programmerardatorn men den där vanliga energin finns inte där. Vill bara lägga mig på soffan och sova. Helvete också liksom. Jag brukar längta hit…

Midsommar verkar bli en kall tillställning i år (också) här i mellansverige. En fördel med det är få möjligen att man i alla fall inte behöver göra av med pengar på inköp av grillkol. Man får söka efter de ljusglimtar som går att finna. Förra årets midsommar var en förbannat fattig tillställning a’la skuldsanering. I år skall vi nog i alla fall kunna få till den där midsommartårtan. Det räcker liksom med den för att nå hela vägen fram till känslan av årlig höjdpunkt.

Det rullar på.  Två veckor efter midsommar har K semester. Jag hänger väl på jag med. Men kanske en vecka senare. Fast kan man verkligen ha låtsassemester?

Man borde gå och lägga sig och sova. Sådana här dagar. Vakna upp en annan dag när man känner lusten igen. Men oj, oj vad sällan det här “trötteriet” faller över mig. Man kan i alla fall vara tacksam för det. Att lusten går där bredvid en på livsvägen. Utan det partnerskapet hade jag aldrig orkat.

Sen kan man då fundera på vad det skall vara bra för.

Men det gör man då inte.

Gärna

Liksom.

Man vandrar på. Ja och jag skall inte fundera så mycket säger K. Ja och rätt har hon såklart. Ingen har blivit lyckligare av det.

Jag har gamla vänner som klarade sig bra med en raggarbil och en skiftnyckel. Det där fungerar helt säkert ännu idag. Ja annars går det bra att vara mystisk och svår också såklart.

Utbildning… överdrivet.. onödigt.  Sägs det. Det har jag aldrig tyckt. En lyckad utbildning ger åtminstone den som lyckats inhämta någon litet visdom mindre hybris över den egna personens kunskapsbesittade och snille.

Man bör utbilda sig. Men inte med målet att klättra akademiskt eller få “fint jobb”. Lyssna istället efter vad hjärtat säger till dig. Låt sedan huvudet följa det påbudet.

Eller något sådant.

Dumt.

Jag ger varken intervjuer eller råd längre.

Ja råd har jag aldrig gett. I alla fall inte till dem som vela ha.

Ja om sanningen skall fram så finns det ingen som vill intervjua mig längre heller. Men just det ler jag åt. På “Farmen” finns flera stycken nämligen.

Men det är synd att jag både älskar att fundera och att skriva. Hade jag varit en av de vise hade kanske inte det gjort något. Nu är de alltså med i såporna och i youtubekanalerna. Ja och bloggandet är sedan länge helt ute.

AI är däremot inte ute. Det är inne. Fast det har funnits så länge som Prolog och slikt funnits. Det smyger sig på oss. Hur påskyndar vår skapare evolutionen? Jo låt de evolverade påskynda evolutionen.  Sätta fart på den. Kanske meningen med människa just det där. Att skapa ûbervarlesen. Sen dö. Programmerade till det. För länge sedan. Som frön i en annan galax.

Jodå.

Så kan man tänka.

Eller inte.

Nu skall jag mata i mig lite kolhydrater, protein och annat.  Som man måste. Bra tror jag. Kanske finns den där energin som jag saknar däri och just där.

Liksom!