Värstingarna

Så många som har gjort värre operationer, eller har anhöriga som har gjort det, än vad jag har gjort, som jag har fått berättat för mig av otaliga personer under de senaste veckorna, går inte att räkna till. Jag vill bara skrika rakt ut att jag är inte med i den där tävlingen, jag vill inte vara med i en enda skittävling, det enda jag vill är att slippa ha ont i höger axel. Går inte det så räcker mindre ont. Stå gärna där och lys på förstaplatsen. Jag bryr mig inte ett skit om den.

Faktiskt

Ja sen alla som tycker att ledighet under några månader låter kanon. Proppa i er 3 x 3 antibiotika under den där tiden och lås fast höger arm och önska igen säger jag. Det är inte såååå jävla roligt. Det är inte som semester.

Liksom.

Sover och läser. Lever som en bäbis ungefär. Alltså sover några timmar sen upp, fördriver lite tid, sover igen. Så snurrar livet på. Dygnet runt. Dag efter dag i likformighet. En månad till innan ens väntan på nästa op. börjar.

Längtar ut på promenader i sol och vind men is skrämmer mig. Klädproblem också. Hur klär man sig varmt med axellås på plats. Man bli inne alltså. Tittar ut genom fönster och suckar och trängtar.

Fast ont, det har jag inte. Inte ens lite. “Vi fick spräcka och bryta upp benet ned till armbågen” sa han. Man tycker att det borde kännas ett tag. Men icke. En joyride liksom.

Tröttheten gör att suget efter att koda inte överväldigar mig. Jag sitter här ett tag på låtsaskontoret lyckas kanske svara på några mail sen orkar jag inte mer. Tack och lov för det. Hade inte det varit så hade jag nog blivit galen av att-komma-igång-och-koda-längtan.

Liv går alltså vidare. Man åker med som man alltid gjort. Man kan liksom inte annat. Bergochdalbanan. Den man skall vara glad för. Var livsresan mer svenskt järnvägslik skulle man inte orka. Man behöver det ljusa och det mörka. Ytterligheterna. För att verkligen förstå vad som är viktigt i livet.

Jag skall ge mig upp till den gröna IKEA-soffan igen. Det är inte med normal fredagsutmattning efter en veckas låtsasjobb jag gör det. Det är mer av en malande trötthet som ligger över mig under dygnets alla timmar. En som saknar tillfredsställelseinsikten över att ha gjort något. Men jag vet att det finns en chipspåse där uppe någonstans och en fredagspaj att inta innan den öppnas. Inte så illa alltså. Inte så illa alls.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.