Att göra ingenting

Jag strävar på och svarar på en eller två eller tre frågor från användare ibland. En kamp i sig det där också. Men något måste jag nu ändå göra. Det är i det som det smärtsammaste finns, att stillasittande bara se på hur tiden rullar på utan att kunna vara en deltagare i det som sker.

Gårdagen, mest sovande. Orkar inte annat. Nära att svimma i duschen. Man lyssnar på kroppen för att man måste och anpassar dagarna efter det man hör därifrån. Men något piggare idag. Alltid något tycker man. Vad man nu skall med den lilla pigghetsökningen till. Jag vet inte. Hur skall jag kunna veta det?

Men jag läser och läser och läser. Somnar däremellan. Eftersom man blir så uttråkad till slut. Kroppen skriker efter aktivitet. Jag tänker på alla dem som alltid har det såhär. Stackars! Själv har jag sannerligen inget att klaga på.

Jag lyckas alltså inte så bra med att inte skriva om sjukdomar här. Allt det där blir för centralt i ens vardag i ett sådant här läge, främst för att inte mycket annat händer. Skäms för det. Hatar när folk bara pratar sjukdomar. Väldigt vanligt annars här i min ålder vill jag lova. Så är man där själv. Hatar sig själv som konsekvens.

Ute är det sju grader varmt. Helt otroligt i februari. Längtar man efter vår är det såklart helt fantastiskt. Det gör jag så jag hurrar. Smälte all snö bort under mars så sjunger jag nog en stump av pur glädje också. Jodå. Men just det är väl en önskan som ligger långt ifrån det ouppnåeliga.

Nu får det räcka. Mitt vänstra pekfinger värker. Pekfingervals. Det kommer förhoppningsvis fler dagar…

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.