Lugnt

Här är det lugnt och stilla. Jag är trött nästan jämt. Möjligen utom när man borde sova. Men annars trött på medicinintag. Trött på att all mat smakar samma sak. Trött på att inte kunna göra saker.

Så det är mycket soffa. Mycket läsande. Mycket film. Lugn. Men just nu några timmar på låtsaskontoret. Miljöombyte. Enhandsknappande. Vänsterhandsknappande. Segknappande.

Men ändå. Jag är vid gott mod. Dagarna går. Penicillinkuren rullar i tjugo dagar till ungefär. Möjlig ljusning på flera punkter efter den. Hoppas man. Sen då väntan på ny op. tid efter mars. Vet ej om axellås plockas bort däremellan. Hoppas inte ens på det. Så räknar med att det blir svårknappat också framöver. Men sen hoppas man såklart. Suget ökar ju. Det finns fortfarande massor som jag vill göra.

Det blåser hårt på kullen idag. Restvindar från storm i fjällen. Tilltar mot natten. Men vi skall nog stå pall. Åtminstone har vi gjort det förr. Så varför inte nu?

Kan man inte sova på natten hinner man tänka mycket. Mycket gammalt poppar upp där under nätterna och allt är väl inte så roligt. Men det ger i alla fall något att göra. Det är som i meditation. När man håller på ett tag dyker det upp saker som man stoppat undan i någon sällan besökt vrå av minnenas arkiv. Mer och mer frekvent dyker de där minnena upp efter hand. Pockar på att bli genomarbetade. Upplyfta till ytan. Ja och väl där blekna bort igen. Avklarade. Genomlysta. Ja de får komma där i natten. Har ju ingen brådska. Det är en bra tid för det där nu.

Längtar ut såklart. Frisk luft. Men osäkerhet och isiga vägar håller mig instängd. Ja och klädsituationen. Hur får man på sig en jacka eller tjock tröja om man har ett axellås? Så allt stannar vid att jag tittar längtansfullt ut genom fönster. Det är tametusan vårväder där ute. Man ser knoppar på en del träd. Det är dags att sätta frön här inne. Det finns en sommar att genomleva inte allt för långt borta.

Jodå, nästa söndag är det Vasalopp. Det vänder. Hoppet är tillbaks. Det kan snöa, blåsa och vara hur kallt som helst därefter. Man vet att nu är det bara en tidsfråga. En enkel färdsträcka. Nedförsbacke. Mot bättre, enklare tider och liv. Så man får väl passa på att misströsta den här veckan. Gotta sig i det där nordiska svårmodet som är underbart det också.

Men nu skall jag ge mig här nere. Röra mig upp för trapporna. Ägna mig åt dagens glädjeämne. Duschandet. Den enda stunden på dygnet utan axellåset. Bräckligt visserligen. Försiktigt. Men underbart och självaste friheten i mitt nuvarande liv. Det ni!

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.