Stens funderingar

Om man nu bara är en sten. Ja en bumling till sten. Inget annat. En stor stolt gråsten med lite mossa på. Miljarder år på nacken. Inte miljoner. Om man nu är det. Ung. För att vara en sten alltså. Om man ligger där på en bergskam fast förankrad med sin massa, den som är en del i ekvationerna och kalkylerna för jordens universella dragningskraft. Kraften som får allt att snurra. Om man ligger där och har vidunderlig utsikt över landskapet runt omkring sig. Riktigt häpnar ibland över det där som finns där i dalgången nedanför och som förändras och rusar fram i tiden utan att stanna medan man själv sitter, ja jag sitter, och bara är den jag är. Jag försöker hänga med. Ja, man gör ju det. Självklart försöker man det. Men klarar ändå inte alltid det. Alla har så bråttom. Så fruktansvärt bråttom. Det går så fort i världen. Nu för tiden.

De snabbrörliga varelserna verkar ha stor brist på tid. Allt skall ske på några hundratal år, ja för en del på bara tio år. En blinkning. Ja till och med deras liv är inte längre. Deras minne kortare ändå. Ibland sker allt på en sommar. Som blommorna. En kort stund är dom där, innan man ens hinner blinka är dom borta igen. Vinter och sommar. Andra blinkningar. Som regndroppar. En kall. En varm. Tiotusen, hundratusen, miljoner. Ja och man ser dem falla framför sina ögon. Var och en ett ögonblick och med en historia och ett namn. Nästan inte värda att betrakta, ja definitivt inte värda att fundera för länge över. Det kommer hela tiden nya. Men lite nyfiken blir man. Gömmer sig något i de är ögonblicken?

Ja och människorna. De som lever så korta liv. Nog vore det roligt att prata med en människa. Men de lever såklart sina liv i ett annat tidsflöde än vad vår sort gör. Ett snabbt “hej” från en sten tar trettio dagar att leta sig in i en människas öra. Vilken människa tar sig den tiden. Lyssnar. Lyssnar uppmärlsamt i en människomånad. Ja de finns kanske en del som klarar det. De eftertänksamma. De som kan koncentrera sig och verkligen vill höra. Men att själv vara hövlig och svara “hej” tillbaks, nej, någon sådan har ännu inte påträffats. Inte i min värld. Kanske en dag. Det är tiden igen såklart. Det hjälper liksom inte att säga hej på människors vis. Hur skall vi stenar någonsin hinna uppfatta det? Nej man måste dra ut på det. En, två, helst tre, veckor i alla fall. Ja fyra, som en normal sten är ju bäst såklart. Men hur mycket som helst kan man nu inte kräva av en enkel människa heller. Anstränger man sig som sten så kan man nog förstå ett två-veckors-hej. Ja det tror jag. Att jag skulle klara det. Med lite träning. Jag har alltid varit snabb i tanken. Men jag har alltså aldrig fått en chans att testa. Fast jag verkligen hälsar med “hej och halloj” på varenda människa som kommer i min närhet. Men de flesta pilar såklart bara förbi. Hastar fram. Uppför och nerför. Alltid i rörelse i en väldig fart. Inte stannar de och lyssnar på en sten så ofta. De har bråttom med att leva sina korta liv. Ja just det måste man ju ha förståelse för. När de lever i en blinkning.

Men människorna har ju inte varit här så länge. De kom ju nyss. Kröp upp ur en våg en dag. Kröp först och sprang sen. Snabbare och snabbare. Som dom hastar på utan minsta eftertanke så är de väl borta snart igen. Ja som andra som har kommit och gått. De är många. Det där kan man tro. Men man vet inte. Tiden innehåller överraskningarna, och vissa saker kan bara tiden ge svar på. Ja och den går. Rör sig genom tidsrummet. Eller dimensionerna om man nu skall krångla till det. Hoppar ibland och snirklar iväg i spiraler och faller ner i djupa gravitationshål som den nästan inte tar sig upp ur igen. Inga konstigheter för en gråsten såklart. Matematiken är ändå blåkopian, materiens användarhandbok och lagbok. Allt som kan beskrivas med ekvationerna är verklighet. Man måste förstå det. Vara noga med vad man beskriver. Hejda sig ibland. Så man inte väcker det som inte borde väckas. Hyscha sig själv. Hålla igen. Det finns redan för mycket konstigheter och frågetecken att lösa. Man klarar inte av att lösa alla själva. Oavsett hur mycket tid man har. Hur många eoner som finns på ens konto.

Ja man har sett så mycket. Det är oundvikligt såklart. Det är många saker man velat ha osedda. Men är man en sten så finns det inga ögon man kan blunda med eller för den delen öron man kan hålla för. Däri finns den enkla utvägen. Skydda sig. Stoppa alla intryck. Men vi gråstenar förärades inte den möjligheten. Valet att stänga ute. Vi måste se på allt som finns och känna varje känsla som kan kännas. Det är i det som vi faller sönder. Just det är det som får berg att vittra och klippor att störta ner i havet med en suck och ett brak. De är det som skapar sprickor. Vad finns det för utväg annars när vi inte orkar se och uppleva mer. Självdestruktion är lösningen. Såklart. Som för alla. Alternativet miljarder år av liv med ett plågat sinne. Det går inte leva så ens för en sten. Inte för bergen heller. Och är vi ändå inte inte bergens barn vi stenar. För det är ju så att de stabilaste tingen faller också samman till slut. Lösningen på att stå ut. Självklart är det så. Hur skulle allt bara kunna fortsätta att finnas oförändrat och intakt? Jag bara frågar? Se dig omkring. Tänk att du inte kunde glömma en endaste liten sak som du upplevt. Packa undan. Förtränga. Visst skulle livet bli hårdare. Outhärdligt rent utav. Ljug nu inte för dig själv. Du som drar täcket över huvudet när huset knirrar och knarrar av ålder där i natten. Erkänn bara. Man måste vara hård som en sten för att ens komma nära att klara det där. Och i eländet räcker det inte ens att vara en sten för att överleva. Eländet spräcker och bänder loss och pulveriserar. Förgör. Gör stenar till grus, morän och sand. Och nog måste du hålla med om att det finns mycket av det allt. Varenda korn är effekter av eländet i världen. Varenda gruskorn är ett bekymmer med ett namn och en historia. Allt var berg, magnifika, högresta, vackra, innan eländet pulveriserade och förgjorde och skaopade öknar och sandstränder.

Man skulle ju så gärna velat berätta det där för det snabbfotade. De som rusar genom tiden på sina jäktade fötter. De som faller samman och blir till mull och jord och blommor nästan innan de börjat leva det där de kallar ett fullt liv. Men hur då? Man frågar sig – “hur då!!?” Man skulle vilja berätta att varje dikt, varje sång, varje berättelse redan är uppläst, sjungen och läst. Hundratals gånger, tusentals gånger, miljoner gånger, och mer. Att varje ny upptäckt. De som höjer dem som tankar ner och kopplar. Att de där upptäckterna redan har upptäckts miljarder gånger redan och kommer att upptäckas åter miljarder gånger igen och igen och igen. Att allt det där bara svävar runt omkring oss hela tiden. Att allt det där, sångerna, dikterna, uppfinningarna, orden, är allas, är vårt, fritt att tanka ner, när som helst, var som helst, av vem som helst, vilken dag som helst. Fritt är det och ett pris saknar det. Det måste man också förstå. Och hur skall man kunna tala om det för någon som inte sett upprepningen? Som lever bara ett ögonblick, ett som är för kort för att ens skönja det där. Ja, jag bara frågar. Undrar. Skulle vilja veta.

Men kanske är det inte min uppgift att upplysa människorna. Deras öde är kanske att förbli det oupplysta som ständigt går omkring och tror att de är de upplysta. Det spelar liksom ingen roll ens för människorna att de inser att de har fel. De hittar bara på en ny oomtvistlig sanning och sen är det den som gäller. Sen slåss de och dödar för den där sanningen som om någon annan historieskrivning aldrig funnits. Åtminstone tills en ny härskare kommer, en krigens vinnare med en ny sanning, sen börjar alltsammans om igen. De har kallat det kyrkans sanning, vetenskapens sanning och alla möjliga andra sanningar. Ditt huvud sitter löst om du ifrågasätter den rådande sanningen. Just det är en viktig insikt varje människa måste ta till sig. Död, tortyr och förlöjligande väntar dem som går utanför den där regeln. Ja jag, en sten, förstår mig såklart inte på det där. Saker ÄR ju bara. Det som finns ÄR ju bara. Inget man kan göra något åt. Inget man kan låsa in i en låda eller en bok eller försöka fånga.

Tänk om stenar hade vingar. Hur annorlunda hade inte saker varit då. Ja om vi lossade oss från våra mödrar bergen och flög ut i världen. Fast egentligen är det väl så. Om man tar sig ut i universum. Där flyger vi ju. Och vad är planeterna, solarna och asteroiderna om inte stora stenar som tumlar runt i universums ensamhet? Så oändligt ensamma var och en. Bara sammanlänkade av de fyra grundkrafterna som om de i själva verket var familjeband som höll ihop det som är ett. Växelverkan kallar man det. Vackert. Socialt.

Men världen måste få ticka på. De snabbfotade må komma och försvinna många gånger ännu. Många gånger skall allt det där ske innan jag blir till grus och sand vid tidens solnedgång. Sen börjar väl allt på nytt igen. En annan sten ligger på en sluttning och ser världen färdas genom tiden. Ser hur saker uppstår och hur saker förgås.

Man blir så trött av allt detta funderande. Jag tror jag tar mig en tupplur. När jag vaknar kanske allt är annorlunda. Ibland är det det. Men troligen inte. Såklart är det så. Några tusen år. Det är ingen tid att tala om alls. Det är bara en tupplur för en sten. Inte mer.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.