Jag älskar det.

Jag plockar bort de där include-filerna i toppen av filen. Kör sen allt genom kompilatorn. +5000 fel. Inget oväntat. Jag har gjort det här på ett tiotal filer redan. Ja och jag har ett sjuttiotal kvar att ta mig igenom. Men härifrån, bit för bit, gäller det att ändra så att de där felen försvinner. Det är en fördel om man förstår koden. Att man skrivit den själv hjälper inte alltid i det låtsasarbetet. Vissa saker är är det sjutton år sedan jag skrev. Visserligen finns det kommentarer, jag är bra på det, men att de finns där betyder inte alltid att man förstår dem. Tiden blurrar till saker.

Jag fyller en textfil med noteringar på sidan om. De där “se-upp” ställena och TODO’s hamnar där. Här finns ingen möjlighet att testa förrän allt är igenomgånget. Men det där är “sen”. Man tar en bit i taget. “Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget”. Här måste det verkligen vara så.

Egentligen hade jag tänkt mig Bluetooth Mesh under hösten. Men kommer inte dit nu. Det här känns viktigare. Visst tusen gånger tråkigare. Men jag är nu en sådan som tar det tråkiga före det som känns skoj.

Min Indiske vän skickade en gång en länk om mannen som varje dag tog hacka och spade och gav sig upp på berget och hackade. Han hade gett sig fan på att göra en passage där. En passage som gör det snabbare och mindre farligt att ta sig till nästa by. Ingen fattade vad han håller på med. Men han fixade det till slut. Bit för bit. Fast det tog ett helt liv att bli klar. Jag tänker ofta på den mannen. Som en inspiration. Kan han så kan jag. Att ingen fattar är en annan fråga. De flesta behöver kunna gå genom passet innan de förstår att det finns där. Andra blir trötta bara av att tänka på hacka och en spade.

Så jag låtsasjobbar på. För nej, riktigt jobb är det inte. Det finns ingen ekonomisk vinning eller annan vinning att förvänta i det här. Inga pengar, inga medaljer. Möjligen är den enda tillgången vänner över hela världen och att man upprätthåller kompetensen som YAP – Yet Another Programmer. Den titel jag alltid fyller i när sådan efterfrågas.

Att det där att “jobba”, ja och “låtsasjobba” är fel väg att gå lärde jag mig tidigt. Laborationer på universitetet t.e.x där kompisen som alltid stod och pratade med läraren blev professor till slut och jag som jobbade och gjorde klara de gemensamma laborationerna hamnade ute i skogen som en annan skogsmulle. Vill man uppåt skall man veta var man skall lägga krutet liksom.

Men jag älskar det. Ja då i labbet, ja och nu på låtsaskontoret. Ville inte bli stjärna och professor då och vill det inte nu. Jag vill bara göra det där jag är bra på och det JAG tror på.

 

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.