Det händer igen.

Först revisorn. Jag har en pärm liggande där som jag borde hämta för länge sedan. Han känner såklart mina siffror. Han vet att jag skuldsanerar. Men frågar hur det går. Ja och går gör det ju. Jag känner det där “förlorare” mellan oss som inte sägs. Men vi vet båda också att jag gör det jag älskar. Vi vet också att han fixar papper åt andra förlorare liksom mig. Fast kanske kan man älska det också. Jag har aldrig ställt frågan. Han är hur som helst den bäste revisor jag någonsin haft. Jag kräver inte kärlek av en revisor. Inte att de ser mig som vinnare heller. Det räcker om de fixar mina papper en gång per år och finns där vid problem.

Men återigen, det där att inte vara herre på täppan. Det stör mig alltså inte längre. Jag blir lite förvånad. Något har hänt. Ett lugn har kommit över mig. Lite “skit på er” mentalitet som inte funnits förr. Vart tog det där “älska mig” vägen?

Ja och sen träffar jag “ägaren”. En av dem i ett företag som jag jobbat i. Nu är det sålt och man har plockat hem några hundra mille. Välförtjänta pengar dessutom. Man har fått jobba för dem. Återigen. Jag berättar min historia när det obligatoriska “jaha, vad gör du nu då” kommer upp. “Jaså, skuldsanerar…” minsann. Det kommer något medlidsamt i blicken och så hänger den där skylten “förlorare” över ens huvud igen. Men nu igen, Det gör mig inte ett skit.

Vad är det som sker egentligen?

Förvånad.

Fri.

Bra eller dåligt?

Vet inte.

Men troligen bra.

Eller bara “gett upp”.

Kanske.

Men det känns bra.

Osårbart på något sätt.

Man får sova på saken.

Godnatt!

 

 

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.