Morfar. Jag minns egentligen inte alls hur han såg ut förrän jag ramlar över ett sent foto av honom idag. Men sådär var det såklart. Jodå det är jag där i bakgrunden. Morfar var inte direkt munter som person. Inte vad jag minns i alla fall. Kanske är det därför. Han var en av Törnshans grabbarna.
Mormor däremot, henne har jag en helt klar bild av i huvudet. Den där “gågrejen” hon fick efter hjärnblödningen glömmer jag heller aldrig. Solvarma jordgubbar kopplar jag till henne. Hon fick en andra hjärnblödning till slut. Jag hälsade på henne efter skolan en dag. Det var sista gången vi sågs. När hon begravdes fiskade jag i Voxnan med en kusin. Smet undan. Ville minnas henne som en av de levande.
Varför det är så olika med minnena vet jag inte. Hjärnan lever liksom sitt eget liv. Alltid. Har egna prioriteringar.
Sen adressen på det där brevet. Tydligen levde det där Törns mycket längre än vad jag visste. Törns-Hans, överlöparen från den Norska (ja som var Danskt då) armen, som blev Svensk och soldat i Hälsinge regemente. Ämnebo, Ovanåker. Napolionkrigstider. Tänka sig. Historieåterkoppling.