Följer man döden från förstasidestoff till liten nästan omärkbar notis så kan man konstatera att man glöms snabbt idag. Det behövs inte ens en halv dag för den där vandringen. Om en vecka efter ett frånfälle är man inte ens sökbar. Som död. Som levande, ofta aldrig sökbar.
Jag blir verkligen ledsen idag över Jerkers död. Vi var på inget sätt nära varandra nu för tiden, men tillräckligt nära för att att det skall kännas. Det känns så onödigt. Han var ett år yngre än vad jag är. Just de här gångerna är annars de gånger när jag som mest önskade att jag hade lite kontakt med folket från förr. Man behöver liksom prata av sig med människor som har samma bakgrund och som också kände honom. Få ur sig minnen. Få höra minnen. Men de kontakterna har jag inte längre. Så är det bara. En bullpåse och för mycket kaffer får trösta. Precis som det gjort så många gånger förr ser jag när jag beskådar min mage.
Jag skriver drivare. Flykten, självbedrägeriet, glömskan. Men lyckan också. Möjligen något bättre än droger och mediciner. Så länge jag sitter såhär så skadar jag väl ingen i alla fall. Fast det såklart finns folk som tar illa upp i alla fall. Därför att det finns alltid människor som tar illa upp utifrån det som andra gör. Jag suckar inte ens åt dylikt längre. Nöjd i Åkes värld. Här bestämmer jag.
Med förvåning noterar jag att mina moduler lever marknadsmässigt. Det är underligt. Lever de tre år till så kanske det går att hämta hem lite kapital utifrån dem. Men annars är det Bluetooth mesh som gäller här nu. En annan sida av samma mynt. Men prisvärt. Det tog några år mer än vad man trodde innan det blev så. Men allt tar fler år än vad man tror. Är det något man kan vara säker på så är det det. Efteråt, när tiden har gått en bit framåt, ja då gick det snabbt som fan det där som gick segt framåt när det hände.
Tar nog en bulle till och knappar vidare. Liksom.