Att stanna eller åka

Läser om dem som stannade kvar. I byn. I bygden. Ungdomarna. De som aldrig gav sig iväg. Minns orden från arbetsförmedlaren i Arvidsjaur (den enda gång f.ö. jag hört en arbetsförmedlare uttrycka något bra).

Vi skall göra allt för att få våra ungdomar att flytta, men vi skall också göra allt för att få dem att komma tillbaks en dag.

Det ryms mycket i det där. Att ta reda på vad som finns utanför byns trygghet. Att göra något. Att ta reda på hur det förhåller sig. ja och om man nu återvänder, ha svaret på den frågan.

Jag blir lite ledsen varje gång jag ser en ungdom som bestämt sig för att stanna här i Los  Sen som fyrtiofemåringar sitter de där och vet alt om världen, ja om allt, men har aldrig varit en del av den och kommer aldrig att blir det för att det är för sent. Japp, om ni frågar mig så skulle de flesta distansundervisningar läggas ner. Åtminstone för barnlösa och de utan speciella behov. Ja hårddraget såklart. SD retorik liksom.

Men kanske är det där bara en avundsjuka. Att ha hittat hem. Att inte känna ett sugande behov av att åka iväg. Inte ens iväg från sig själv. De som kommit dit borde ju ge kurser som man såklart skulle anmäla sig till och betala dyra pengar för.

Fågelautomaten… ja den har sett sina bästa dagar efter björnattackerna. Går nog inte rätta ut en gång till nu. Det får inhandlas ny. Får vänta med det tills björnarna gått i ide.

Ljuset är tänt här. Kaffet bryggt och upphällt. Det är fredag. Grön IKEA-soffa får besök senare ikväll av en snarkande ocool gubbe eftersom jag är mycket trött. Men det snurrar på. Visst, världen drar, men jag sitter kvar där jag är. Som det är. Lite som de där ungdomarna som aldrig drar iväg.

Nu skall jag drick kaffe.

En sak i taget.

 

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.