Jag får ynnesten att diskutera med en etablerad författare idag. Jag är iof bara chaufför, jag är sällan mer nuförtiden, man kan såklart inte hålla tyst heller. Har det där behovet av att mötas i tankarna. Det sväller liksom över när jag träffar någon som möter det där. Ja, så pass att jag ibland får be om ursäkt. Jag pratar helt enkelt för mycket. På tok för mycket.Så in i helvete för många ord kommer ut ur min mun Liksom.
Idag lär jag mig i alla fall att översättare, nope, det kan jag aldrig bli. Visserligen trodde jag inte det förut heller, men nu är det solklart. Jag skulle såklart göra min egen bok av någon annans bok om jag försökte. Ja och så får man såklart inte göra. Det förstår man ju. Det gäller att lyssna in den författare man jobbar med. Språkligt. Mänskligt och med stor känslighet för materialet och språket. Jag skulle vara totalt lost i det där.
Sen lär jag mig att det finns arbetsstipendier för författare. Femåriga. Tioåriga. Man har alltså en grundplåt att leva på under ett antal år så att man kan utöva sin ädla konst. Jag undrar direkt varför det inte finns något liknande för open source utvecklare?
Men lyfter hur som helst av den där timmen.
Ja sen då Jo. Inspirationen finns där redan på morgonen. Är med mig också efter chaufförsuppdraget. Lycka alltså. För en sådan som jag. Som vill skriva det där “som en sådan som mig”. Men som inte får det. För att det finns regler. Som han inte förstår. Det finns så jävla många fel och så få rätt.
Men jag jagar ikapp inspirationen också nu på kvällen. Följer den hela vägen tills den inte längre kan skönjas. En enkel man på ett svårt uppdrag. Om ett år eller två kanske man möter någon som man kan diskutera med igen. Ja, eller inte…