Senast lästa bok

Små stora saker av Jodi Picoult

Den första semesterboken är utläst. Det tog sin tid. Det var många ord och jag har, på gubbars vis, lagt min tid på att bara sitta och titta på världen. Istället för att läsa då alltså. Som man borde.

Jag försökte en gång föra en diskussion på Facebook om “negerbollar”. Ja diskussionen var filosofisk. Forumet är inte det rätta för den typen av diskussioner. Jag har växt upp med att de där bakverken heter just det. Av respekt så säger jag såklart inte det idag. Folk blir sårade. Det är inte svårt att låta bli. Men i mitt huvud heter dom det lik förbannat. Jag kan liksom inte trolla bort det därifrån. Men till mitt försvar, och det är väl tämligen tunt då tydligen, så är det “bara” ett ord. Ett ord som där inne inte är kopplat till svarta människor. Som dessutom är positivt laddat eftersom jag gillar negerbollar. Ja det hela slutar, efter ändlösa och upprörda påhopp, med att en färgad elev till mig ryter till. Det som blir underligt i allt det där, är att han i just det ögonblicket, inte blir bara en av de andra utan just färgad. Jag har aldrig tänkt på honom som bara en färg förut. Ja och allt detta när svarta våldtas och mördas, inte får sin del av världens tillgångar, när svartas barn dör av svält i en värld där det egentligen finns ett överflöd. Namnet på en chokladboll kan tyckas vara underordnad (javisst om än en del av alltsammans) om man tror på tanken att ta hand om de svåraste problemen först. Jämför en läkares val av patient att behandla vid en olycksplats. Hon tar inte hand om den upprörde före den som håller på att blöda till döds. Något som då naturligtvis inte säger att den upprörde fortfarande har rätt att vara just upprörd. Det handlar bara om smarthet.

Men allt det där är en no-no diskussion. Synd kan jag tycka. Den här boken handlar mycket om det där. Om rasisten. Han som tror på den vita rasens överhöghet. Inte svårt att ogilla. Den handlar om kvinna som utsätts för vardagsrasismen. Att det är just hennes väska som genomsöks av vakten vid utgången från varuhuset. Lätt att känna sympati för. Till slut handlar den om advokaten vars ögon öppnas för allt det här. Som ser klart till slut. Den man med enkelhet kan identifiera sig med.

Det här utspelas i USA. Annorlunda på många sätt såklart från Sverige. Men jag vet ju att mycket av det som beskrivs här också händer i vårt land. Jag fick t.ex. berättat för mig, när jag jobbade som lärare, av två invandrade grabbar, hur lokalbussen ibland helt enkelt bara åkte förbi dem när de stod vid en busshållplats. Det hade hänt dem flera gånger. Ja och när de berättade så kom en annan kille fram och bekräftade att också han varit med om det där. Det är inte svårt att förstå att en ilska byggs upp av sådana upplevelser. Själv skulle jag börja bygga bomber. Troligen. Ja det var nära just där när jag fick höra deras berättelser.  Men det här var de här grabbarnas vardag. Klart det påverkar dem.

Jag kan också tycka att det finns en känslighet. Är man överkänslig förstorar man problemet snarare än att lösa det. Mycket av den finns här också. Man kan inte vinna respekt genom att inte visa respekt. Men å andra sidan om man aldrig då får chansen, eller möjligheterna, hur blir det då? Irländare och för den delen Svenskar, var illa sedda i USA i begynnelsen. Men de tog sig bort från det där. Integrerades. Ett rött eller blont hår var väl kanske lättare att smälta in med. Hade man varit hulkfärgad så hade det kanske inte varit lika lätt (Hulken var grön för er som inte minns hans färg).

Det här är en bra bok. Jag gillar den verkligen. Den ökar förståelsen för hur det är att vara en i en utsatt grupp. Nope, det levereras inga lösningar eller antydningar till sådana. Men problemen förs upp på bordet så att det syns. Det första steget. Det som vi borde ha lämnat bakom oss för hundra år sedan.

Alla andra böcker jag läst finns här.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.