Blå himmel

Planen mot Amerika forsar fram över mitt huvud. De är ganska många varje dag. Destination Chicago, New York, Miami, Los Angeles osv. Min farfars farfars systrar fick ta båten härifrån Los, Hässjaberg, till Gävle, till Liverpool, till New York. I sina vildaste drömmar kunde de inte tro att man en dag skulle kunna göra resan på under tio timmar. Då, 1881, fanns “Vilda Västern” på riktigt. Idag finns Trump.

Jag tror att de där planen far fram över mitt huvud för att påminna mig om att jag är en del av världen. Retas lite också gör de såklart. Men framförallt som en påminnelse finns de där. Det är ingen konst att dra iväg om man vill.

Jag sätter på kaffe. I den franska bryggaren. javisst. Non-standard filter. Man får klippa till. Men lite bättre smakar ändå kaffet från den än från den gamla. Inte för att den är flärdfullt fransk, nej den där apparaten är säkert tillverkad i Kina den med som alla andra, men av andra anledningar. Okända för mig.

Så många människor förundras aldrig längre. Det gör mig sorgsen. Man bör gapa av förundran minst en gång varje dag. Japp. Eller byta liv.

Fåglarna har tystnat nu. Det har blivit lite mörkare där vid tolvtiden när man slår igen låtsaskontoret och lägger sig. Man vet åt vilket håll det barkar. Men ingen oro. Inte än. Efter skolstarten kan ångesten över det där få träffa en. Den jag egentligen inte heller känner. Hösten är också en klar favorit. Kanske favoriten. Det är bara på äldre dar som sommaren varit den verkliga och självklara höjdpunkten. Man är höstbarn.

Frölagret på Svalbard läcker in vatten. Lagring som var tänkt att fungera i några tusen år. Vi har alltid så svårt att försöka förutse vad som händer. Man tänker såklart på lagring av nukleärt material. Där man pratar i multiplar av tiotusenårsperspektiv. Det är inte lättare att förutse vad som händer i de perspektiven.

Men oftast blir det bättre än vad man tror. Problemet är bara att det finns allt för många som inte vill se att det är så.

Igår ett genombrott. Alla de där Debian reglerna för ett paket är uppfyllda och processen ramlar igenom. Jodå, jag gav mig fan på att fixa det den här gången. Avsatte tid. Var systematisk. Efter sommaren skall jag leta en sponsor så att VSCP ramlar in i Debians rullor. Just det är inte alltid helt lätt heller efter vad jag förstår. Det är ett byråkratiskt åbäke det där. Debian. Ja och för er som inte vet är en sponsor i de här sammanhanget en person som har rätt att ladda upp filer i Debian’s system. Det får inte vi dödliga. Såklart.

Men glad blir jag. Jag har försökt och gett upp det där så många gånger. Men har ingen att dela den glädjen med såklart. Men van vid det. Säger “OK” och går vidare. Gokänslan i magen finns där och det tar ett par dagar för den att klinga av.

Paketering, flytta manualer, skriva manualer, det tar sådan tid. Inget av det där man egentligen vill göra är det heller. Jag vill sitta med hårdvarunära system. Inte där uppe jag befinner mig nu. Men som vanligt, ingen annan gör det. Då måste man göra det själv. Det är fakta inte känslor där. I höst skall jag sätta av tid till Bluetooth mesh i alla fall. Prioriterar det och wifi mesh just nu.

Operationer väntar jag fortfarande på. Det tar sin tid och är inte heller någon brådska iof. Men det verkar som om hösten kan bli förstörd av det där nu då. Det visar sig. Skönt skall det i alla fall bli när det är gjort och klart.

Men nu. In i Åkes värld. Man gör det man gör. Vill det. Trivs med det. Varför försöker man undvika att fråga sig över huvud taget.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.