Fabriken

Det ryker fortfarande ur den runda höga tegelskorstenen. Den där vita, tjocka, bolmande röken. Den som luktar spån. Röken måste ha puffat ut ur den där skorstenen under minst hundra år. Som från ett lok som bara har utandning. Som aldrig har tid att dra in luft eftersom det är bråttom. Ett tecken på välstånd. Arbete och försörjning. Fabriken. Jodå, farsan hade ett liv här. Levde för det här. Jag gjorde sju år här jag med. Priset för att bli popstjärna. Allt har ett pris. Det visste jag redan då. Den där första dan efter att jag hoppas av där på på gymnasiet. Eller hoppat av är en skönskrivning såklart. De ville inte ha mig kvar. Jag hade bara betyg i psykologi och svenska. Allt det där andra. Ja, det som jag sket i, ingenting, lägsta möjliga betyg, underkänt. Fast betyget i svenska fick jag bara tack vare orden. Jag kunde många ord. Varför förstår jag inte. Var kom de där orden ifrån efter en uppväxt i ett arbetarhem där det bara fanns en enda bok som ingen läst?

Det är ingen fara att närma sig den där skorstenen nu. Fabriken är nedlagd sedan länge. Röken som kommer ur skorstenen är från fjärrvärmecentralen. Värme är det enda som produceras här idag. Det behövs en man för att övervaka, en man för att fylla bränsle. Hundra man har reducerats till två.

Den där första dan. Dan efter att jag slutat på gymnasiet. Nerskjutsad klockan sju i farsans orangea Volvo 240. Han verkmästare. Kompis med chefen. Byns societet. Nu skall jag lära mig veta hut. En svikare. En som inte gör som man säger. En idiot.

Så jag blir avsläppt på verkstaden. Själv försvinner han bort. Efter den där skjutsningen får jag ta mig fram och tillbaks med cykel. Ragnar tar hand om mig. Han visar tydligt att han inte gillar mig. Kör med mig. Det mesta jag gör är fel. Det finns många saker man kan lura en ung snorvalp med på en verkstad. Men jag ville bli rockstjärna. Jobbade jag, stannade jag, så får jag lön. Inte mycket. Men lön. Kan köpa förstärkare och gitarr.

På rasterna tystnar såklart pratet. När verkmästarens grabb är med går det inte att prata om vad som helst. Besvärligt såklart att ha mig där. Fast svarvaren hjälper mig. Pratade med mig. Farsan hade räddat honom en gång. Nu står han i tacksamhetsskuld till honom. En som är vänlig bland många kan vara allt som behövs när det finns så lite.

Skitjobben till mig såklart. En dag skäller chefen skrikande ut mig för att jag svikit min far. “Vilken otacksam skit jag är”. Man säger inte emot chefen. Han som kommer till jobbet två timmar senare än alla andra i sin nya fina Mercedes. Man nickar. Sväljer. Böjer huvudet. Går.

Till slut blir jag gammal nog att stå vid maskinerna. Drömmer om att bli rockstjärna om dagarna. Är det på kvällar, nätter och helger. Skiftgång i en värld där jag alltid är verkmästarens son. Utanför. Aldrig, inte en minut, en i gänget.

Lumpen. Flottan. Bort. Men ett år går fort. Snart tillbaks. Min plats vid maskinen har tagits av någon annan. En som hör till. Det finns inte plats där för mig längre. Det är så tydligt att jag är bortvald. Så jag får flytta till en annan avdelning. Jag och en äldre man jobbar på det nedre planet. Han som är boss på det övre. Nu blir pennalismen öppen. Skit i matsäcken. Flinandet när man äter den. Det dagliga pissandet där uppifrån ned på golvet där jag står. De öppna förolämpningarna. De andra hejar på. Flinar med. För att själva slippa bli utsatta. Jag inser att jag måste dra. Leta upp ett ställe där jag hör hemma. Det här går inte. Kanske blir jag då ändå inte rockstjärna. Så jag bestämmer mig för att börja plugga. Nu inleds operation sänka verkmästarson. Historierna om alla som blivit galna och inspärrade på mentalsjukhus efter att ha börjat studera haglar över mig. Alla annan skit eskalerar. Ett halvt år. Varje dag. Varje timme.

Men dagar går. En dag är den sista. Jag har kommit in på en utbildning långt bort. Jag går ut genom grindarna. Livrädd för vad som väntar, men jag går. Det sista jag ser av byn när jag åker iväg därifrån är den rykande skorstenen.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.