Kung Bores näst sista strid alltså. Som synes som lägst -17 i natt. Men den kommande natten skall bli kallare. Så som sig bör är den sista striden blodigast, förlåt kallast.
Någon lägger ut en bild på en termometer som visare minus trettio. Den är från här nere i byn så ja fem sex grader kallare än här uppe på kullen är rimligt. Resten är dålig termometer och det faktum att bilden läggs ut på fejjan. Men termometrar som överdriver extremgrader går nog lättare att sälja än de som visar rätt. Man vill ju vara värst på i alla fall något.
K är på sy-event hel dagen. Jag skjutsar. Som en egenutnämnd belöning för det åker jag in på det lokala bageriet på hemvägen och köper semlor i plural. Nu här på kontoret med en kopp kaffe och semlor i plural i magen så känns inte livet allt för dåligt.
En låtsasarbetsdag blir det alltså. Funderade på bok och soffan först. Men tänkte att om K skall sy och förlusta sig en hel dag så kan jag lika gärna koda lite jag också. Möjligen skriva några rader manual. Se ut som om jag gör nytta. Visserligen med paus för bandyfinal. Men ändå.
Ont i halsen har jag. Men det är inte mer än rätt. Host. Det var länge sedan jag hade en riktig ordentlig förkylning. Nys. Japp småförkyld för jämnan. Klen. Men innfluensorna har gått mig förbi de senaste åren (däremot inte influenserna). Kanske för jag aldrig träffar någon som är influensasmittad. Ja ingen annan heller för det mesta. Eller kanske är för dum för att inse att jag är drabbad när jag är det. Tar en Alvedon och kör vidare.
Det fanns en gång en tid när alla hejade på en underdog. Nu hejar man bara på vinnaren fast kallar dem underdog. Men det där är kanske lika bra. “Krig är Fred”. Varför ägna sig åt verkligheten när an bara behöver frasera om och allt blir bra. Städare/sdäderska blir lokalvårdare. Lärarlegitimation… nope… ger mig inte ens in i det träsket.
Lägger jag ut något jag jobbar med några veckor eller några månader brukar jag sällan få en kommentar. Oftast är det kanske fyra som laddar ner eller tittar. Ja inte helt sällan bara en. Är det värt det kan man fråga sig. Ja och det frågar man sig såklart då och då. Man vill ändå finnas. Men sen minns man varför man gör det man gör. Det finns ett måste inblandat i det där. Men också en utvecklarglädje en vilja att åstadkomma något även om man bara är själv om att inse storheten. Men såklart. Ingen älskar en underdog. Alla älskar en vinnare. Det är inget att gråta över.
Semlor i plural tröttar mitt sinne lite. Soffan där uppe ter sig välkomnande ändå. Men jag stannar på min post. Iof har det hänt att jag somnat här också. Sittande i min stol med huvudet bakåt och munnen snarkande öppen.
Igår tre avsnitt av Bron. Två kvar. Sen lugnt på den fonten. Den ende som bidrar med bugfixar och kod i VSCP projektet i någon större omfattning, en tysk man, är ganska lik tjejen i Bron. Väldigt duktig men totalt socialt inkompetent. Man får hålla sig hårt i nackskinnet vissa gånger. Bron hjälper mig att klara av det samarbetet,
Men nu så. Dags för de där stenarna. Det som skall staplas på varandra för att byggas till något. De staplar sig inte själva, inte genom att bara tänka på att man borde stapla dem heller, nope, man måste ta en och en och lägga dem på varandra. Det finns inget annat sätt.