Man tar blodtrycket. På hälsocentralen. Proffsmätning. Jodå. Man får tydligen överleva. Ett tag till. Tror man. Men vad vet man. Hoppas. Det blir som det blir. Man får nöja sig med det. Resultatet är detsamma som det taget med egen apparat.
Hemma igen får man skotta snö. En dämp faller ner igen. Den utlovad. Det handlar väl snarare om två decimeter. Inte en, som det prognostiserades. Eller också är man bara som fiskaren. Tar i. För att man är trött på allt det här vita nu och varje centimeter till som kommer ner upplevs som tre.
Dagsmeja. Ett vackert ord. Å vad man längtar efter dagsmeja. Ja kanske inte “man”.. jag. Men ingenstans synes den till detta år. Ännu. Det har varit jävligt lite dagsmeja i år [(hittills)] när man tänker efter.
Tystnad i huset idag. Den lille automatisk dammsugaren Hugo har kört slut på sitt batteri. Oftast dränker musik hans brummande dessutom. Men vi äskar tystnad här idag. Eller jag. Vem skall annars göra det. Katter och husspindlar. Nope. Endast tomten är vaken. Jag.
Hugo har världens mista batteri dessutom. Korta men intensiva ryck handlar det om där. Men ett och annat skräpkorn och en hel del dammtussar hittar han allt. Japp, bäste Hugo.
Dags att byta jord på blommorna. Det tar ett tag. Man får försöka passa in med brist på inspiration och brist på kreativitet. Ännu idag känns det inte som det är rätt dag för det. Men rätt vad det är så är den där den där dan. Det vet man ju. Att de kommer. Tomdagar. Då skall blommorna få sitt. Gillar mina blommor. Det finns inget låtsas alls med dom. Tvärt emot mitt liv alltså. Man bör umgås med det som är tvärt emot. För att växa. För att leva. För att utvecklas.
Hungrig. Men klockan är bara elva. Man får stå sitt kast. Hålla ut. Så säger lagen.
Melodifestivalen passerade obemärkt förbi här i huset. Ingen av oss orkar med det där längre. Men vi köpte chips i alla fall. En eftergift för Svenskheten. Eller när beter man sig som en Svensk? Alltså på riktigt. Oklart. Borde finnas manual. En man kunde kasta.
Planen mot Amerika passerar här ovanför. Drömmar. Jo nog skulle jag kunna hänga med i ett av dem. Hyra en bil när man är framme, vilken stad de nu landar i. Dra iväg och befinna sig efter vägarna där i någon månad. Ja, kanske fram till midsommar. Japp, komma hem då på förmiddagen. Fira återkomsten och helgen i Stockholms skärgård. Men först USA alltså. Se de där som man nästan tror man växt upp med bara för att man sett det så ofta på TV. Ja villaidyllerna. Hur ofta visas den Svenska villaidyllen och man känner sig som hemma i den? När de Amerikanska gatorna med sina cementtrottoarer och cyklande tidningsbud visas så är det däremot hemma. Man har sett det så många gånger. Så till sådana områden skulle man såklart styra sin hyrbil. Knacka på. Kliva fram till kylskåpet och ta sig en öl. Det finns alltid i Amerikanska kylskåp. Sen ta en titt i garaget. Motorcykel där såklart. Plåthyllor med en massa grejer på. Vitt. En fin gammal femtiotalsbil också såklart. Suven står där utanför porten. Ny. Glänsande. Ja det där vill man ju se. Liksom. Komma hem. Där borta. På riktigt. Tror man. Ja sen finns det ju mer att se. En hel del. Några månader räcker inte. Så man får väl åka tillbaks igen efter sommaren. Ta nya vägar. Byta till en cabriolet när man kommer till Kalifornien. Bara för att man kan. Bara för att ettan kräver en. Jomenvisst. Men hälsa på Peter S. i LA tänker jag inte. Alla mina spelkompisar har redan varit där. Skall jag någonsin lysa så skall jag lysa av egen kraft. Inte i återspeglingen av någon annan. Nope. Ja, Sydamerika också kanske medans man håller på. Inka- Amazonas. Eller åt andra hållet – Kanada. Följa Gustaf’s spår. Morfars bror. Jägaren. Den som flydde.Dit. Trappern.
Men nu. Låtsasjobba. Allt är gott!