Soluppgångspromenad

Solen är precis på väg upp när jag går ut. Det ljusnar alltså. Sakta. Först 8:47 skall hela solskivan vara helt över horisonten. Här, på Hälsinglands tak, skymmer bergen om man befinner sig i dalgångarna. Man får vänta en timme till på att se solen. Men ljuset det kommer före. Smyger sig på. Men här i nedförsbacken, den som går ner från min kulle,  är det fortfarande natt. ja, i alla fall tidig morgon.

Men det är vinter, det är vackert, det är kallt. Fast minus tolv och vindstilla är mest skönt om man som jag promenerar. Det är värre när vindarna tar i, när fukten finns i luften. Som i Stockholm där monsterpustar av kladdig kall fuktig vind jagar människorna efter gatorna. Galleriorna och fikens expressomaskiner räddar folket där. Här får man rädda sig själv. Nästan ingen lyckas med det.

Jag går alltså. Jag mår bra av den där dagliga promenaden. Det är inte svårare än så. Ändå kan jag ha svårt att komma ut på den ibland. Annat drar i en och vill bli gjort. Skriker att man inte skall kasta bort en timme. Men jag vet ju att den där timmen är väl spenderad tid. Den sitter i huvudet som tio droppar smörolja för ett gnisslande maskineri under en hel dag.

Efter halva turen är hela världen blå. Ja myren också. Det är snön tror jag. Egentligen är den blå den här tiden på året. Man ser det bara om man tittar efter ordentligt. Så varför skulle inte hela världen bli blå i gryningsljuset när det är så?

Jag möter ingen. Jo två bilar åker förbi. En av tjejerna från äldreboende sitter i den ena. Hon som skall ut till en brukare gissar jag. Hon är en av de här hjältarna som man så lätt glömmer bort. Jag mumlar ett “bravo” där i tystnaden när den fyrhjulsdrivna bilen försvunnit bakom krönet. Sen en annan bil. Någon. Kanske en person som hittat genvägen upp mot Åre. Spar en timme i sitt resande.

Idrottsplatsen för inga tankar till varesig fotboll eller friidrott en dag som den här. Den ligger där och väntar. Grindarna känns som grindarna till ett koncentrationsläger för en som jag som aldrig hittade till sporterna. Men öppna nu. Alla vi som tvingades in i det där av mer eller mindre sadistiska idrottslärare flydde ut genom de där öppna grindarna så fort vi fick chansen. Jag tänker aldrig gå in där igen.

Hemma sen. Den lilla rundan tar sisådär fyrtio minuter. Den store längre tid. Fyller pellets. Hulken gurglar. Sätter på kaffe. Kaffebryggaren gurglar. Sätter mig vid min stol. Sten på sten skall läggas. Det är så storverk blir till. Ja och “småverk” med då såklart. Jag håller bara på med de små. Såklart. Liksom. För ibland är det det lilla som är det stora. Man måste bara se efter lite mer noggrant.

 

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.