Categories
Betraktelser & Berättelse

Permisförbud och uppläxning

Jodå och visst fan. Tändelementet går sönder i Hulken. Japp, det brinner dåligt sedan. Blir kallt i huset. Men vältajmat i förhållande till inkommande pengar och det går att skaffa nytt. Man tänder manuellt med visst besvär. Höjer värmen till det olidliga och kör på. Tanken att det inte skall tändas så förbaskat mycket utan bara brinna på tills nytt tändelement ligger i lådan. En förhoppning god som någon annan liksom.

Utgifter…

Men det är som det är. Man får ta det där.

Det som irriterar mest ändå är att jag inte hittar lådan med reservdelar. Den jag packade ihop efter att ha haft gamla utbytta delar från Hulken i en fönsterkarm i källaren under många år.  Ihopplockat såklart med tanken att de inte skulle komma bort. Men var är lådan? Har ingen aning. Letat mig blind. Nästan. Men borta…

Nåja…

Den kommer väl fram…

När det inte behövs längre.

De gör det.

Lådorna…

Vi är inne i julmånaden. Så är det. Här skriver K listor. Långa. Många. Men det är bra. Vi får tänka till. Såklart måste vi det. Det kommer ett liv efter jul också. Femtiokronorsgräns i år på julklappar. Tror det var det förra året också men ingen lyssnade på det då. Hoppas det fungerar i år. Finns bara vuxna här i huset numera.

Min låtsasarbetsvecka har alltså börjat.  Helgen har bestått i mycket sovande. Jo Hulkreparerande och pelletsinbärande också. Men annars bara vila. Låtsasarbetades för mycket, gissar jag, förra veckan. Behövde alltså vila. Det är bra konstigt att låtsasarbetande gör en så trött. Det måste vara tufft för er med riktiga arbeten. Ni måste bli trötta på riktigt. Men vad vet jag.

Städa av skrivbord är en av låtsasuppgifterna denna vecka. Vem vet vad man hittar under papperbuntarna.

För övrigt låtsasjobbar jag på. Låter dagarna gå. Det är väl kanske såhär det är att sitta i fängelse. Fast inte då såklart. Man gör det här frivilligt och är inte dömd för ett brott. Fast det måste vara ett nationalekonomiskt galenskapsprojekt egentligen. För jag förutsätter att vi är några stycken. Som finns till ingen nytta.

Kanonskott.

Nä det hörs inga sådana. Besättningen på Visborg, min lumparbåt, skött för en ny drottning 1977. Vi la till vi Skeppsholmen för det.  Tjugoen skott mullrade över stan. Fulla sjömän drullade runt på Stockholms gator några dagar efter det. Jag tror alla kom med därifrån när vi la ut. Så var det inte alltid. Ja befälen var såklart alltid de som var fullast. De hade ju år av träning. Kunde bjuda in kvinnorna till flotta bjudningar på båten istället för att behöva ge sig ut på stan som vanligt manskap. Men något skall man väl ha om man väljer ett sådant skitliv också.

Båtens flagga fick jag försten med mig hem.  Den tretungade. Hoppas brottet är preskriberat idag. Annars går det väl illa. Den var gud den där flaggan. Hälsade man inte på den så fick man permisförbud och uppläxning.

Hur fan man nu kom in på det där skitåret. Bortkastat men ändå rätt skojigt.  Resorna men inte sjösjukan. Kamratskapen men inte idiotiska befäl.

Borde bara glömmas.

Såklart.

Nä nu så. Dags att ta tag i saker. Ge sig in i låtsasvärlden. Som de där som pratar om flygande bilar som skall ta över och drar in miljoner på tydligen inte är i.  Suck liksom.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.